Slagen medvetslös av patient

För ett halvår sedan blev Ija Asklöf sparkad och nedslagen av en patient. Nu vill hon bilda opinion hos politiker och arbetsgivare för ett bättre omhändertagande av den vårdpersonal som drabbas.

Det var dagen efter Lucia förra året. 20 personer var i tjänst på den låsta psykosavdelningen på ett Stockholmssjukhus. Personalstyrkan var fulltalig. En av patienterna, en mycket suicidbenägen ung kvinna, behövde extravak – en påfrestande uppgift eftersom det innebär vaksamhet varje sekund. Personalen enades om att sitta hos henne en timme var.

Klockan tio var det Ija Asklöfs tur. Flickan sov till kvart i elva, då hon ville gå till rökrummet. Ija tog henne i handen, öppnade rumsdörren och gick ut i den öde korridoren. Då såg hon en medpatient, känd för sin våldsbenägenhet, komma emot dem.

Personalen hade tidigare noterat mannens förtjusning i den unga kvinnan vid Ijas sida och nu hade han blicken helt fokuserad på henne. Eftersom han såg lugn och glad ut  lät Ija honom komma fram till dem. Då patienten la ena armen runt kvinnans axlar och den andra på hennes bröst sa Ija till honom att låta henne vara. Hon tyckte själv att hon sa det lugnt och vänligt.

De två fortsatte korridoren fram. Efter några steg kände Ija att hon fick flera sparkar i ryggen. Hon föll framåt, ner på knä, men höll fortfarande fast i sin patient. Enligt Ija släpper man inte en vakpatient. Det är en dödssynd och den som gör det kan lika gärna sluta arbeta inom psykiatrin.

Hon tog sig upp från knäståendet och fortsatte med sin patient mot rökrummet, förbi expeditionen genom vars öppna dörr hon såg flera ur personalgruppen. Ija mötte en kollegas blick, ropade på hjälp, fortsatte ner i korridoren utan att veta om mannen följde efter.

När hon öppnade rökrumsdörren och vände sig om för att gå in dundrade knytnävsslag mot ansiktet, både från höger och vänster. Mannen såg inte särskilt arg ut, men Ija insåg att inga regler gällde längre. Det var bara att springa för livet, mot ytterdörren. I korridoren stod en kollega och i konferensrummet snett över korridoren en läkare från en annan avdelning.

Allt blev svart
Ija vågade inte vända sig om. Framme vid dörren fick hon inte upp låset, och inträngd i ett hörn kände hon nästa omgång slag. Hon såg en kollega komma rusande från andra änden av korridoren, men tänkte att han aldrig skulle hinna fram innan hon dog. Ija kände att hon ramlade, sedan blev allt svart.

När hon vaknade till halvhängde hon på en stol i konferensrummet. Vänstersidan var bortdomnad, det blödde ur vänster öra. Dubbelvikt och med stöd av väggarna tog hon sig tillsammans med kuratorn ner till läkarmottagningen där de förvarnade läkarna kom emot henne. De ville inte undersöka henne, satte bara på en halskrage och skickade henne i ambulans till Södersjukhuset.

Undersökningar, röntgen och datortomografi tog hela dagen. Inga somatiska fel hittades och hon fick börja röra på kroppen. Men läkarna ville behålla henne på sjukhuset över natten. Det ville inte Ija. Hon åkte hem, med värktabletter, en veckas sjukskrivning och daglig kuratorkontakt på sjukhuset i väntan på tid hos Landstingshälsan.

Dagen efter polisanmälde Ija patienten (rättegången hålls under denna tidnings pressläggning). Hon kontaktade också sin fackliga företrädare.

– Utan henne hade jag inte klarat det här. Hon tog över och strukturerade upp allt åt mig när jag var i chockfasen, säger Ija där vi sitter vid ett cafébord i centrala Stockholm. 

Kände inget stöd från personal och ledning
Ija Asklöf är en smal, blond 58-åring, som utåt ger ett bräckligt intryck. Men under samtalets gång visar det sig att skenet bedrar. Hon har arbetat 30 år inom psykiatrin, halva tiden som sjuksköterska. Det framgår av hennes berättelse att hon alltid har varit något av en »stridis«. Att hon nu vill gå ut offentligt med sin erfarenhet är en följd av det.

– Jag hade velat få ett professionellt bemötande av min arbetsgivare när jag var i chock. Dessutom skulle jag ha velat bli ekonomiskt ersatt, med en buffert som räckte till läkarbesök och mediciner.

Ija kände inget stöd från personal och ledning och tycker att det är konstigt att det inte finns någon krisgrupp på arbetsplatsen. Hon säger att hon hade velat gå tillbaka till arbetsplatsen igen så fort som möjligt, för att arbeta och för att diskutera igenom det som skett i personalgruppen.

Själv tror hon att hon hade fått hjälp i ett tidigare skede av misshandeln om inte de interna konflikterna på avdelningen varit så stora.

Patienten var kvar på avdelningen så hon vågade inte komma tillbaka. I stället hoppade hon in som »tidare« på andra arbetsplatser. En sjukskrivning trodde hon inte skulle hjälpa henne.

Enhetschefen säger att de försökte få patienten flyttad från avdelningen, men att det inte gick just då. Ija har kvar sin tjänst och misshandeln är anmäld som arbetsskada.

– Jag tror att detta kunde ha hänt vem som helst av personalen. Jag kan inte tänka mig att någon av personalen medvetet skulle ha låtit bli att hjälpa till. Jag har nu i ledningsgruppen initierat en översyn av rutinerna vid tillbud för att om möjligt förbättra dem, säger enhetschefen.

»Enhetschefen stöttade Ija«
Charlotte Carlsson arbetade tills nyligen som facklig företrädare och hade veckorna efter misshandeln en intensiv kontakt med Ija Asklöf.

– Jag förstår att Ija känner sig enormt utsatt. Jag har själv under mitt arbete på en vårdcentral varit med om våldsincidenter då kollegerna stod som handfallna tills jag skrek på dem att hjälpa till. I en sådan situation kommer hela ens självbild i gungning och det är lätt att tro att andras handlingsförlamning är personligt riktad. Arbetskamraterna mår säkert också dåligt, för att de inte gjorde det de kanske borde ha gjort. En arbetsplats måste ha beredskap och utbildning för incidenter, med team där du känner en grundtrygghet och alla litar på varandra, säger hon.

På 1970-talet inträffade flera fall i landstinget där patienter inom psykiatrin attackerade personal. Efter det satsade landstinget på utbildning i bemötande i våldssituationer. Men med omorganisationer, chefsbyten, neddragningar, lägre personaltäthet, trängre utrymmen och blandade diagnoser på avdelningarna faller kunskaperna om hur man tar hand om varandra i glömska.

– Enhetschefen hanterade det här bra, tycker jag, och stöttade Ija med de resurser hon hade. Men det hindrar inte att Ija fick för lite hjälp. Samhällskyddet och lagstiftningen är också förfärande dålig. Det vore rimligt med all tänkbar uppbackning och full lön för den som behöver återhämta sig efter en sådan här sak.

Rättegången en upprättelse
Sedan nyår vikarierar Ija inom psykiatrin på ett annat Stockholmsjukhus.

– Oavsett utgången är rättegången min upprättelse. Polisen tog mig på allvar, och utredaren har ringt ibland och frågat hur jag mår. Genom att berätta om det som hänt offentligt hoppas jag kunna väcka politiker och arbetsgivare så att de förstår hur det blir på arbetsplatserna när de drar ner på resurser och personal. De har ett ekonomiskt och moraliskt ansvar att värna om personalen.