Smalare möss med hormon
Ett forskarteam vid Sahlgrenska akademin i Göteborg har funnit att medelålders möss som saknar det immunmodulerande hormonet interleukin-6 (IL-6) utvecklar fetma. Behandlas de med IL-6 går de omvänt ner i vikt.
Resultaten hittills tyder på att IL-6 troligen verkar genom att öka energiomsättningen via hypotalamus.
? Ännu har vi inte börjat med några studier på människa. Men vi hoppas kunna komma i gång med det relativt snart. Just nu håller vi på att ta reda på hur nivåerna av IL-6 ser ut när det frisätts under dygnet och så vidare, säger biokemisten Kristina Wallenius som beskrivit försöken på möss i en nyutgiven doktorsavhandling: Insulin like growth factor-I and interleukin-6 regulate body fat.
Fynden har även presenterats i den ansedda tidningen Nature Medicine (2002; 1: 75?79).
IL-6 är ett viktigt hormon för kroppens försvar vid olika typer av stress, till exempel vid infektioner då det frisätter olika akutfasproteiner från levern, vilket bland annat leder till feber.
Ökad energiomsättning
Vid tidigare försök på friska försökspersoner med il-6 har man funnit att energiomsättningen ökar. Det är också känt att IL-6 frisätts i höga nivåer till blodet från arbetande muskler vid fysisk träning.
? Själva höll vi egentligen på och tittade på hur avsaknad av IL-6 påverkade levertillväxten. Vi fann att de möss som saknade IL-6 blev feta, berättar Kristina Wallenius.
För att ta reda på hur och var IL-6 verkade mättes energiomsättningen och jämfördes perifer och central behandling med IL-6 på råttor. Central behandling i hypotalamus gav en ökning av energiomsättningen, mätt som ökad syrgaskonsumtion.
Minskad fettmassa
I nästa försök studerades om ökningen av energiomsättningen kunde leda till en minskning av fettmassan hos råttorna. Under en tvåveckorsperiod sprutades därför IL-6 centralt i hypotalamus på råttorna.
? Vi fick en specifik sänkning av fettmassan med cirka åtta procent, säger Kristina Wallenius.
Hon har även gett IL-6 perifert på möss och kunnat se att energiomsättningen ökar. Men några långtidsförsök med perifer behandling är inte gjorda. Hittills har inga biverkningar iakttagits.
? Men hade jag gett högre doser hade mössen säkert fått feber och kanske blivit illamående.
Sammantaget tyder de data som finns tillgängliga på att IL-6 skulle kunna användas för behandling av fetma hos människor. Men steget från mus till människa är stundom långt.