Smärtbeteenden skiljer sig åt mellan olika kulturer

Invandrare som kommer hit kan ha ett sätt att visa smärta som skiljer sig från svenskfödda patienters.

Syftet med enheten för transkulturell allmänmedicin är att förbättra sjukvården för invandrare. Den är placerad i anslutning till vårdcentralen i förorten Rinkeby i Stockholm, där 82 procent av befolkningen är första eller andra generationens invandrare. Trots att medelåldern här är låg så är ohälsotalet ett av de högsta i landet.

Enhetens resurser är begränsade till två läkare som i huvudsak ägnar sig åt klinisk forskning, praktiskt tillämpbar för såväl läkare som sjuksköterskor och sjukgymnaster. En av dem är distriktsläkare Monica Löfvander som har forskat kring transkulturella frågor i 18 år.

Enligt henne finns det uppenbara kulturella skillnader när det gäller smärtbeteende. ?Varje epok och kulturgrupp har sitt sätt att reagera på olika slag av belastning?, skriver hon i en artikel i Läkartidningen. ?Smärtbeteende kan vara ett av dessa uttryck?.

Undersökte greker
Sin första studie i ämnet transkulturell medicin genomförde Monica Löfvander i början av 1980-talet. Tillsammans med en grekisk psykoterapeut intervjuade hon 105 primärvårdspatienter, svenska och grekiska kvinnor och män i blandade åldrar.

Syftet med undersökningen var i första hand att ta reda på varför så många av dem så ofta var sjukskrivna utan att ha någon speciell sjukdom.

98 procent av grekerna angav smärta, framför allt i ryggen, som sitt problem. Ett bifynd av undersökningen var att grekernas smärtbeteende i hög grad skiljde sig från svenska smärtpatienters beteende.

? De rörde sig långsamt och försiktigt ? nästan demonstrativt, berättar Monica Löfvander.

Det hon då såg som något närmast tillgjort har hon senare förstått är ett sätt att till sin läkare förmedla känslan av att vara mycket sjuk.

Skillnaden i smärtbeteende väckte hennes intresse och 1990 gjorde Monica Löfvander en uppföljningsstudie där hon intervjuade första och andra generationens grekiska invandrare boende i hela Stockholmsområdet. 36 kvinnor och män, såväl smärtpatienter som helt friska personer, ingick i undersökningen.

Hon fann att gruppen, oavsett kön, ålder och sjukdom, hade en likartad inställning till smärta. Samtliga uttryckte till exempel att de såg ryggvärk som ett tecken på att något mycket värre skulle hända i kroppen, eller på att smärtan skulle sprida sig.

? Grekiska invandrare i Stockholm var under den här tiden en homogen grupp. De flesta kom från landsbygden och från norra delen av Grekland, säger Monica Löfvander som en förklaring till de likartade föreställningarna.

Rädsla för grubblerier
Ytterligare en likhet bland dem var att nästan alla dessutom var rädda för att grubblerierna över smärtan skulle leda till melankoli eller galenskap. Deras starka rädsla fick Monica Löfvander att prova en ny samtalsteknik. I stället för att ta traditionell anamnes började hon tala med dem om deras föreställningar om smärta.

I en undersökning av långtidssjukskrivna patienter från 19 olika länder utvecklade Monica Löfvander sin samtalsteknik. 52 patienter delades upp i en experimentgrupp och en kontrollgrupp. Kontrollgruppen fick träffa läkare för två vanliga konsultationer, medan patienterna i experimentgruppen intervjuades om sina föreställningar om och rädsla för smärta. Intervjuerna följdes upp i tre samtal med kognitiv metodik.

? Skillnaden mellan min samtalsteknik och ett vanligt läkarbesök var att jag koncentrerade mig på patienternas smärtupplevelse. Jag talade inte med dem om något annat och gjorde heller inga undersökningar.

Rädslan minskade
Resultatet blev att två tredjedelar av patienterna i experimentgruppen inte längre var rädda för smärtan. Lika många tyckte att arbetsförmågan ökade och flera av dem återgick också i arbete. I kontrollgruppen sjönk rädslan för smärtan nästan inte alls.

Den slutsats Monica Löfvander drar av sin forskning är att läkare måste diskutera sjukdom och symtom på patienternas egna villkor.

För närvarande undersöker hon vad som ligger bakom olika smärtbeteenden.

? Det finns ett samband mellan beteendet och hur omgivningen behandlar den som har ont, säger hon.

I många kulturer är det självklart för anhöriga att hjälpa till på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid. En hjälpsamhet som, enligt Monica Löfvander, kan passivisera smärtpatienten, befästa sjukrollen och därmed försvåra tillfrisknandet. Men inte bara anhörigas hjälpinsatser utan även läkares vilja att bota kan försvåra ett tillfrisknande.

? Läkare tror ofta att smärtpatienter är mer allvarligt sjuka än vad de är.

Tveksam
Socialstyrelsen har rekommenderat samtliga länssjukhus att inrätta multidisciplinära smärtmottagningar, men Monica Löfvander hävdar att det finns en tveksamhet kring effekten av multidisciplinär rehabilitering på just invandrare.

Hon hänvisar bland annat till en undersökning från Göteborg som visat att invandrare med långvarig ryggvärk i en undersökningsgrupp som fått multidisciplinär rehabilitering var mer sjukskrivna än svenskarna i kontrollgruppen. En anledning kan, enligt Monica Löfvander, vara att sjukvården har svårt att sätta sig in i patienternas egna föreställningar om smärta.