Somrig vårddebatt

Jag har just kommit hem från Visby och Almedalsveckan som äger rum i juli varje år. Bland hundratals opinionsbildare,
lobbyister, politiker och journalister var jag där för att representera Vårdförbundet.

Konkurrensen om medieutrymmet är stenhård och alla försöker, med hjälp av seminarier och happenings, få ut sina budskap och diskutera de frågor som just de tycker är viktiga.

För Vårdförbundets del, beslöt vi oss för att låta Sifo genomföra en undersökning bland allmänheten och presentera den i medierna i början av Almedalsveckan.

Redan för två år sedan, våren 1999, gav vi Sifo i uppdrag att undersöka svenska folkets erfarenheter och åsikter om vården. I den nya undersökningen, som bygger på telefonintervjuer med 1 000 personer, upprepar vi flera av de frågor som ställdes då, men vi har också lagt till nya frågor som handlar om tilltron till den svenska vården.

Resultatet visar på ett mycket lågt förtroende för sjukvården, och att det särskilt är kvinnor som är kritiska och oroliga och känner misstro mot vården. Det visar också att allmänhetens förtroende för vårdens möjligheter att möta de äldres behov, är mindre än för dess möjligheter att hjälpa vid allvarlig sjukdom. Sju av tio svenskar tror att de kommer att få svårt att få den vård de behöver när de blir gamla.

Vårdförbundets budskap, det vi ville förmedla i Visby i samband med att vi presenterade undersökningen, var att det är hög tid att återupprätta förtroendet för den svenska hälso- och sjukvården, och att samtliga politiska partier måste se till att enas kring en samsyn om vilka förväntningar vi ska kunna ställa på vården, och hur den ska organiseras och finansieras. Vi anser att vårdpersonalens arbetssituation är oerhört viktig, vi behöver en dräglig arbetsmiljö där vi kan trivas och utvecklas. Det är vårdpersonalen som dagligen möter människors misstro och oro.

Dessutom menar vi att det är allvarligt att det är just kvinnor, som i betydligt högre grad än män arbetar inom vård och omsorg och också oftare vårdar anhöriga, och därmed bör ha större insyn i hur sjukvården fungerar i praktiken, som är klart mer pessimistiska och kritiska  än vad männen är till sjukvården. Det förstärker bilden av att det finns fog för den misstro allmänheten känner.

Under Almedalsveckan påpekade många att vårdfrågan kommer att bli en av de viktigaste frågorna under den kommande valrörelsen. Och med hjälp av Sifoundersökningen ville vi påverka inriktningen på hur vårdfrågorna diskuteras.

Frågor som rör hälso- och sjukvården debatteras ständigt. Och det är viktigt att Vårdförbundet deltar i den debatten. Att vi bidrar med att ta fram underlag som ger oss kunskap om vad allmänheten och vårdpersonalen tycker är viktigt. Att vi påverkar beslutsfattarna, och att vi syns och hörs. Och i Visby lyckades vi väl. Vår undersökning fick mycket stort utrymme i medierna, och vi lyckades skapa plats för oss att styra dagordningen när vårdfrågorna debatterades. Vi såg till att det inte bara var de politiska partiernas åsikter som kom fram, utan också det som är viktigt för barnmorskor, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och andra yrkesgrupper i vården, och för patienterna som vi möter i vår vardag.  

Dessutom fick vi, genom att vara på plats, möjlighet att prata och diskutera med representanterna för de olika politiska partierna. Möta dem bakom kulisserna och delta i samtalen. Allt detta är naturligtvis oerhört betydelsefullt.

Samtidigt tycker jag personligen att det är lätt att bli självkritisk och fråga sig vad Almedalsveckan egentligen leder till. Vi som på olika sätt är makthavare i samhället, som är representanter för organisationer eller politiska partier, rör oss många gånger i en väldigt abstrakt värld, långt från verkligheten. Detta är en kontrast som jag tycker märks extra tydligt i en sådan här situation, när politikerna och opinionsbildarna väller in i Visby. Och när jag en av dagarna besökte Visby lasarett och mötte personalen där, de som sliter hårt varje dag, fick jag en känsla av att inte räcka till. Det jag allra helst ville göra var att ta på mig den vita rocken och hugga i, vara en i gänget. Åstadkomma något.

Men den starkaste känslan var ändå en oerhörd stolthet över att få representera de skickliga yrkesmänniskor som ni är.