Sparande skapar dilemma för Vårdförbundet

»Vi kan inte gå i demonstrationståg på en viss ort för att försvara deras sjukhus, och sedan åka vidare till nästa ställe och gå i deras tåg. Och det förstår medlemmarna.«

1 december 2003

Ann-Sofie Togner är ordförande i Vårdförbundets avdelning i Kalmar län. Hon berättade tidigare i höst i Vårdfacket om dilemmat man som avdelningsordförande kan hamna i när man står mitt emellan arbetsgivarens besparingsförslag, medlemmarnas oro och upprördhet och Vårdförbundets bejakande av strukturförändringar som bland annat går ut på att föra ut vården från de stora akutsjukhusen.

Under hösten har Ann-Sofie Togner tillsammans med övriga avdelningsstyrelsen rest runt och mött minst 400 medlemmar. Och, som hon säger, lyssnat och pratat, lyssnat och pratat.

– Styrelsens förhållningssätt har hela tiden varit länsperspektivet. Eftersom vi som facklig organisation inte kan gå emot hela sparbetinget kan vi inte heller säga att alla verksamheter ska finnas kvar oförändrade. Och det har vi fått medlemmarnas gehör för.

Kan prata om framtiden
Det blev till slut politisk enighet om budgetförslaget i landstinget i Kalmar län. Det är Ann-Sofie Togner nöjd med, eftersom det, enligt hennes uppfattning, ger förutsättningar för en mer avspänd diskussion om den framtida strukturen på sjukvården.

I Stockholms läns landsting råder allt annat än politisk enighet om budgeten. Det är också en strid på kniven eftersom majoriteten (s+v+mp) regerar med bara en enda rösts övervikt över oppositionen (m+fp+kd).

Striden gäller framför allt vad som ska hända med sjukhusen i Norrtälje och Södertälje.

Men det är inte första gången större strukturomvandlingar skakar Stockholmslandstinget. Förra gången var 1996, då akutmottagning och bb lades ner på Löwenströmska och Nacka sjukhus. Men Ingrid Frisk, då styrelseledamot, nu ordförande i Vårdförbundets avdelning i Stockholm, ser några skillnader mellan då och nu:

– Då hade varken vi eller politikerna några idéer om vilka strukturella förändringar som skulle komma efter nedläggningarna. Nu har i alla fall vi haft stor hjälp av Vårdförbundets vårdpolitiska idé när förslagen ska granskas. Jag upplever att också politikerna har en del bra idéer om den framtida vårdstrukturen.

Inte nöjd
Det betyder inte att Ingrid Frisk vare sig är nöjd eller överens med politikerna. Hon tycker att förändringarna genomförs på för kort tid och på fel sätt. Återigen handlar det om jourlinjer och specialistvård, men var finns diskussionen om den psykiatriska vården och vården av barn, äldre och de med kroniska sjukdomar? Dessutom är Ingrid Frisk mycket missnöjd med att de anställda i vården haft ingen eller i varje fall mycket liten möjlighet att delta i diskussionerna.

När Vårdfacket når Ingrid Frisk har hon alldeles nyligen varit på ett medlemsmöte i Norrtälje. Då ville medlemmarna mest diskutera arbetsmarknaden. Blir jag av med jobbet? Måste jag resa tre timmar om dagen för att behålla det? Hur fungerar Las, lagen om anställningsskydd, just för oss?

Kan inte slåss för enskilt sjukhus
– Jag har respekt för att de anställda på Norrtälje och Södertälje slåss för sina jobb, säger Ingrid Frisk. Men från avdelningens sida kan vi inte slåss för ett enskilt sjukhus.

Trots detta har Vårdförbundet i mbl-förhandlingarna sagt nej till landstingsledningens förslag och yrkat återremiss på bland annat nedläggningarna av akutmottagningarna i Norrtälje och Södertälje. Skälet till det är att man tycker att förslagen är för dåligt underbyggda.

Precis som i Stockholm har diskussionen i Östergötland kommit att handla om specialistvården. Samt förstås om den prioriteringslista som pekar ut några diagnoser där landstinget inte längre ska ta (ekonomiskt) ansvar för vården. (Om det senare intervjuas Kristina Nyström i en annan artikel på sidan 20.);

Medlemmar (och andra medborgare) rasar mot förslagen att centralisera den högspecialiserade vården till de olika sjukhusen i landstinget. I Motala har ett sjukvårdsparti bildats. Men Kristina Nyström ser både gott och dåligt i landstingsledningens förslag.

Glömmer bort barnen
– Vi får kritik för att vi inte står på barrikaderna. Men vi kan inte som facklig organisation sätta en arbetsplats mot en annan.

Personalen har inte haft något inflytande i processen. Hur förslaget slår för patienterna finns beskrivet i en konsekvensanalys, men det finns ingen konsekvensanalys för personalen. Och så får de förändringar som trots allt måste komma inte gå för fort. Åtminstone när de ska genomföras måste personalen få vara med.

– Och så tycker jag att man har glömt bort barnen. »Den nära vården« handlar väldigt mycket om de gamla men inte om barnen. Det är därför vi har sagt nej till nedläggningen av bb i Motala, säger Kristina Nyström.

Ekonomi i balans
Men även om många landsting går med underskott finns det några som går jämt ut eller till och med med överskott. Ett av dem är Västra Götalandsregionen, åtminstone enligt bokslutet 2002. Det hindrar inte drastiska besparingsförslag. I Dalsland ska den enda återstående vårdavdelningen på sjukhuset läggas ner.

När detta skrivs har alla fackliga organisationer sagt nej till förändringen, eftersom man saknar konsekvensbeskrivningar för personalen och för arbetsmiljön på de sjukhus som ska ta emot patienterna.

– Vi kan inte göra mycket mer, och våra medlemmar är nöjda med det, säger Vårdförbundets Tomas Hallqvist. Men vi har också sagt till dem att vi inte kan ändra de politiska besluten om resursfördelningen. Det får de försöka påverka sina lokala politiker om. Jag uppfattar det som att de tror att vi har större makt än vi har.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida