Stort foster blev hjärnskadat

Barnmorskan borde ha insett att det rörde sig om en högriskförlossning och kopplat in en kontinuerlig CTG-registrering samtidigt med det värkstimulerande droppet.

1 oktober 2001

Den 34-åriga kvinnan väntade sitt andra barn. Sex år tidigare hade hon förlösts med akut kejsarsnitt. Det barnet vägde 4 500 gram vid förlossningen. Eftersom kvinnans bukmått enligt mödravårdsjournalen då hade legat mer än två standardavvikelser över det normala i slutet av graviditeten gjordes denna gång en ultraljudsundersökning i graviditetsvecka 33+1. Barnet bedömdes då väga 3 000 gram och skattades till +28 procent i fullgången tid.

Vid läkarundersökningen på mödravården beslöts att kvinnan skulle föda vaginalt om förlossningen startade spontant innan hon blev överburen, och med kejsarsnitt om hon gick över tiden eller om förlossningen fick ett utdraget förlopp.

34-åringen kom in till förlossningsavdelningen strax före klockan ett på natten en vecka efter beräknad nedkomst. Hon hade då ett etablerat värkarbete och livmoderhalsen var öppen 9 cm med en buktande hinnblåsa. En fosterljudsregistrering gjordes som var normal. Därefter gjordes ingen kontinuerlig fosterljudsregistrering utan bara avlyssning av värkar med ctg-dosan.

Förlossningen gick snabbt framåt. Efter två timmar kopplades ett värkstimulerande dropp som successivt ökades. En timme senare började 34-åringen småkrysta. 25 minuter senare, klockan fyra, var livmoderhalsen retraherad och barnets huvud stod mot bäckenbotten.

Sex minuter senare hördes inga fosterljud och man försökte sätta en skalpelektrod. Fosterljudsfrekvensen låg på 50–60 men på kurvan kunde man inte se någon avläsbar registrering. Jourhavande läkare tillkallades och tolv minuter senare förlöstes kvinnan med sugklocka. Fostervattnet var starkt mekoniumfärgat. Den nyfödda pojken var helt livlös med navelsträngen runt halsen och Agpar 1-3-4.

Pojken skickades till universitetssjukhuset för vård. Där konstaterades en uttalad hjärnskada som efter långvarig syrebrist.

Barnets mamma anmälde ansvarig personal på mödravårds-centralen och på kvinnokliniken för felbehandling före, under och efter förlossningen. Föräldrarna skriver att de hade förklarat på mödravårdscentralen att de önskade kejsarsnitt då de fick reda på att barn nummer två väntades bli 28 procent större
än normalt. Men de hade genast känt sig ifrågasatta.

Själva förlossningen uppfattade de som rena kalabaliken. Det var sex personer inne på rummet, en läkare som klippte 34-åringen innan den bedövning han lagt hann verka och en barnmorska som hängde på den ömma magen för att pressa ut barnet. Sugklockan spolades av i kranvatten, pumpen gick inte i gång och det utbröt panik bland personalen innan pappan upptäckte att pumpsladden inte satt i. Barnet las på mammans mage med navelsträngen runt halsen medan personalen letade efter en sax.

Barnmorskan och läkaren på mödravårdscentralen skriver i sina yttranden att de uppfattat det som om alla var överens om planeringen inför förlossningen.

Läkaren förklarar att termen överburenhet innebär mer än 41+6 fullbordade graviditetsveckor.

Den ansvariga barnmorskan skriver i sitt yttrande att mamman klockan fyra sa att hon ville föda sitt barn på förlossningspallen. Barnmorskan lyssnade på barnet efter varje krystning. Efter tredje krystningen hörde hon snabbare fosterljud, tackycardi 160–170 slag per minut och plötsligt, helt oväntat mellan 60 och 70 slag per minut.

Hon informerade föräldrarna om situationen och bad undersköterskan hämta en annan ctg-apparat med skalpelektrod. Hon ordnade också så att jourläkaren tillkallades.
Därefter flyttade hon mamman till sängen, gav henne en syrgasmask och bad en annan undersköterska kalla på barnläkaren. Samtidigt bad hon den första undersköterskan hämta sugklockan. Barnmorskans kollega började med funduspress och själv beslöt hon att börja med sugklockan då jourläkaren steg in i rummet.

Jourläkaren skriver att han blev uppringd tio över fyra  och anlände till rummet fem minuter senare. Det var då uppenbart att patienten måste förlösas så fort det någonsin gick varför han började snedklippningen innan bedövningen hunnit ta. Barnet var ute på två krystvärkar.

Läkaren skriver att det är naturligt om man som patient uppfattar brådskan i rummet som kalabalik. Men att personalen skulle ha varit handlingsförlamad motsägs av att det bara tog tolv minuter från det han blev kontaktad till dess att barnet var ute. Han sköljde av den stora mjuka sugklockan för att den skulle glida in lättare. Och att lägga barnet på mammans mage är bästa sättet för att snabbt avnavla och sätta in behandling.
HSAN kritiserar mödravårdsläkaren för att ett nytt ultraljud inte gjordes trots de klara indikationerna om att barnet var betydligt större än normalt. Det skulle ha gått att göra en säkrare skattning av fostervikten och bedöma graviditeten som ett högriskfall. Läkarens fel är dock inte så stort att hsan vill ge honom någon disciplinpåföljd.

Mödravårdsbarnmorskan kan inte lastas för att 34-åringens önskan om kejsarsnitt negligerades eftersom det är läkare som beslutar om planerade kejsarsnitt.

Trots att förlossningen tidsmässigt framskred normalt ansåg den ansvariga barnmorskan på kvinnokliniken att den skulle påskyndas och kopplade värkstimulerande dropp. Hon borde ha insett att det rörde sig om en högriskförlossning. Då skulle hon ha gjort en kontinuerlig ctg-registrering när det värkstimulerande droppet kopplades, skriver Ansvarsnämnden och ger henne en erinran. De övriga anmälda frias.

Anmälaren har överklagat till länsrätten men beslutet ändrades inte (hsan 708/00:a1).

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida