Succéförfattaren om sin ensamma tid

Efter triologin om hemmafrun Maj följde en hektisk period, då Kristina Sandberg var fullbokad med resor och föredrag. Hon sköt undersökningen av knutan i bröstet framför sig.

Kristina Sandberg hade gjort succé med böckerna om Maj,  men framgången ledde också till att hon var uppbokad jämt. Trots sina aningar åkte Kristina Sandberg slutkörd på den efterlängtade semestern till England med familjen. Väl hemkommen kom först beskedet att fadern avlidit och, efter undersökningar, att hon som 44-åring fått bröstcancer.

Vad har det inneburit att skriva om en så svår upplevelse?

– Jag har nog alltid skrivit om svåra upplevelser – jag tycker sådan litteratur är den mest intressanta. Texten kom till när krisen var över, när jag hade fått tillbaka lite av tilliten till min kropp.

– Då kunde jag inte längre hitta på fiktiva berättelser och huvudpersoner, den här erfarenheten låg liksom i vägen. Jag skriver i boken: ”Om sorgen inte får ord växer den fast”. Jag skrev för att kunna acceptera och kanske frigöra mig från rädslan och för att förstå.

Titeln är talande. Berätta mer om att vara på En ensam plats?

– Cancer skrämmer, och påminner också andra om att vi inte är odödliga eller  går fria från att drabbas. Rädslan som väcks gör det svårt för många att bara lyssna och ta in vad som  ”gäller” vid en cancerbehandling.

– Just gällande bröstcancern hade jag svårt att göra mig förstådd, så det blev  många missförstånd. Jag förstår att det är svårt att möta en människa i kris – och det är svårt att vara i kris.

– Men den svåraste ensamheten var insikten om att den potentiella döden måste jag möta helt på egen hand.

Inte ens du som är författare hittade först ord på det värsta, din rädsla att dö ifrån dina döttrar.

– Nej, det gjorde för ont. Ett dödshot gör att framtiden stängs. Vi pratar om att leva i nuet – tvärtom vi måste kunna röra oss fritt mellan det förflutna, nuet och framtiden – att drömma om en framtid är en rikedom i livet.

– Min mest akuta dödsångest var när jag väntade på besked om spridning av metastaser. När jag väl fick bra besked om det och behandling var jag både hoppfull och otroligt tacksam. Men efter behandlingen kom skräcken för återfall. Jag kände rädslan under lång tid och allt var kopplat till viljan att få finnas för mina barn.

Boken handlar också om föräldraskap, ditt och dina egna föräldrars. Berätta mer.

– Min pappa dog strax före jag diagnosticerades med bröstcancer, så jag var mitt i en ganska turbulent sorgeprocess, med mycket praktiskt arbete också. Min sjukdom väckte också minnen av hur det var för mig att växa upp – jag vet hur det är att leva med rädslan att något allvarligt ska hända ens föräldrar, min mamma fick återkommande djupa depressioner när jag växte upp och låg på sjukhus.

– Jag förstod hur svårt det skulle vara för mina döttrar om något hände mig, de var bara tio och tolv. Jag är så tacksam över mitt liv – både mörka och ljusa erfarenheter – men jag ville inte förlora det. Och min mamma har fått bra mediciner och mår som bäst nu i 80-årsåldern.

Har din sjukdomstid förändrat din syn på sjuksköterskor?

– Sjuksköterskornas jobb – och vården – var fantastiskt. Jag vill att sjuksköterskor ska hög lön och bra arbetsvillkor. De två jag träffade oftast hette Eva och Helena. Framförallt minns jag det trevliga småpratet – att det blev en lugn och liksom glad stämning trots att behandlingen var allvarlig, som att få cytostatika eller att de skulle rengöra min piccline.

– En sjuksköterska tipsade om att jag skulle promenera varje dag under cytostatikabehandlingen – det har jag hållit fast vid – och det tror jag var något mycket bra.

– Min bok skildrar den dödsångest jag kände. Under behandlingen kunde jag inte formulera den, så då var det sakliga bemötandet bra. Efteråt, hos kuratorn, kunde också sorgen och skräcken få ord. Professionellt stöd är viktigt.