Svåra buksmärtor togs för psykiska besvär
Kvinnans bukhinneinflammation tolkades av psykiatripersonalen som stark ångest. Trots tillsyn varje timme avled kvinnan på natten.
En 62-årig kvinna med känd gastrit- och ulcusanamnes led sedan många år av ångest och depression och hade haft långvarig kontakt med psykiatrin. Under sommaren sökte hon sig till sjukhuset, först för sömnproblem och tio dagar senare för ångest och oro.
Dagen efter kom kvinnan tillbaka till sjukhuset på grund av fortsatt stark ångest och kroppsliga symtom med oro i hela kroppen. I journalen noterades en diffus bukömhet och patienten blev inlagd. Kvinnan avled på natten. Obduktionen visade ett perforerat sår i tolvfingertarmen som lett till akut bukhinneinflammation.
Patientens dotter anmälde överläkaren och övrig ansvarig psykiatrisk personal till Ansvarsnämnden för felbehandling åren 1999–2000. Hon hävdade att de besvär med magsmärtor som mamman tre gånger sökt för felaktigt tolkades som psykiska och beroende på abstinens trots att mamman hade en diagnostiserad gastrit.
Ansvarsnämnden har tagit del av kvinnans journal och yttranden av verksamhetschefen, tre läkare och en sjuksköterska.
Underläkaren skrev i sitt yttrande att han på morgonen rådfrågat överläkaren som efter en grundlig undersökning av patienten ansett att kvinnans symtom var kroppsliga yttringar av ångest.
På eftermiddagen tillstötte buksmärtor. Överläkaren undersökte henne på nytt och ansåg då att hon behövde läggas in. Underläkaren fick i uppdrag att prata med patienten och lägga in henne.
Enligt underläkaren hade kvinnan på kvällen blivit mer öppen för att hennes besvär kunde ha en psykisk förklaring och nämnde en orsak som hon ville diskutera närmare dagen därpå.
Överläkaren skrev att han på förmiddagen bedömde att kvinnan hade svår ångest med stora besvär i form av krypningar i hela kroppen, motorisk oro och stora svårigheter att koncentrera sig som gjorde det svårt för henne att beskriva enskilda symtom.
Eftersom kvinnans tillstånd försämrades under dagen beslöt överläkaren att 62-åringen skulle skrivas in för heldygnsvård. Kvinnan klagade inte specifikt över buksmärtor, symtombilden stämde med den som förekommit det senaste året då patienten sökt akut. Uppgiften att hon kräkts under dagen och klagat över specifika och svåra buksmärtor kom aldrig till hans kännedom.
Sjuksköterskan uppgav att han hade fått kvällsrapport om att kvinnan var ångestfylld och hade ont i magen, men magen hade under dagen undersökts både på akuten och på avdelningen.
Klockan tio var hon blek och ångestfylld och ville ha sömnmedel. Sjuksköterskan tog blodtryck och blodsocker och kontaktade jouren som ordinerade Theralen 40 mg/ml 1 ml klockan halv elva. Personalen tittade till henne varje timme. Klockan två sov hon men en timme senare fann de henne livlös på golvet och i tvättstället fanns rester av »kaffesump« som hon troligen kräkts upp.
Sjuksköterskan kontaktade genast primärjour och bakjour.
Ansvarsnämnden skriver att knapphändiga journalanteckningar har försvårat utredningen.
Klart är dock att 62-åringens symtom, allmänpåverkan med uttalade koncentrationssvårigheter och illamående, inte var av samma slag som symtomen vid tidigare akutbesök.
Överläkaren som hade det medicinska huvudansvaret borde ha sett till att patienten undersöktes av en somatisk läkare. Han borde också ha antecknat sina differentialdiagnostiska resonemang och sina kontakter med patienten.
Eftersom underläkaren var oerfaren och inte ens hade läkarexamen borde överläkaren ha följt upp hans handledning och stöttat honom, skriver nämnden och ger överläkaren en varning.
Underläkaren borde ha rapporterat till pågående bakjour att patienten hade buksymtom som han inte hade lyckats undersöka. Han hade inte heller dokumenterat tillräckligt noggrant. Men eftersom han sökt råd hos överläkaren slipper han påföljd och nämnden ser heller inga skäl att kritisera övrig personal. Överläkaren har överklagat beslutet (HSAN 1873/00:b1).