Sviker facket medlemmarna när lokala sjukhus hotas?

Ett inte ovanligt scenario i dag: Vårdförbundets medlemmar vill få fackligt stöd i kampen för att bevara sjukhuset där de arbetar. Men avdelningsstyrelsen talar om nödvändiga förändringar, nya möjligheter och närvårdskoncept.

Scenariot har upprepats flerfaldiga gånger runt om i vårt land de senaste åren, för att inte säga decennierna. Nu är det aktuellt igen på många orter på grund av landstingens dåliga ekonomi.

Vårdfacket har pratat med fyra personer som har erfarenhet av att som avdelningsordförande hantera medlemmarnas reaktioner på strukturförändringar i vården. För Kerstin Sjöström i Västernorrland och Anna-Karin Eklund i Gävleborg ligger de hetaste debatterna några år tillbaka i tiden. Kristina Nyström har just nu östgötalandstingets varsel liggande på sitt bord: 230 tjänster inom sjukvården ska sparas bort. Och Ann-Sofie Togner i Kalmar drabbades av medlemmarnas ilska över förbundsordförandens inhopp i den lokala strukturdebatten. I en tidningsintervju pekade Eva Fernvall ut vilket av sjukhusen i länet som skulle kunna läggas ner.

Reagerar som anställd och ortsbo
De har alla mött medlemmars upprördhet över en nedläggning eller annan strukturförändring av det sjukhus de arbetar på. Men hur är det, reagerar medlemmarna som anställda, som ortsbor eller som sjuksköterskor?

Kerstin Sjöström är numera ombudsman i Västernorrland, men var när det stormade som värst 2000 ordförande i avdelningen. Hon har också suttit i förbundsstyrelsen.

– Jag tror att den första reaktionen på en stor förändring, som en nedläggning av ett akutsjukhus innebär, är otrygghet. Vad kommer att hända med mig framöver? Man reagerar i första hand som anställd och ortsbo. Sedan kan man alltid hitta professionella skäl till att verksamheten borde finnas kvar.

Kristina Nyström är ordförande i Östergötland sedan hösten 1997. Hon är överens med Kerstin Sjöström om att man i första hand reagerar som anställd och ortsbo.

– Man blir lätt ortsbo i stället för att se patientflödet. Min personliga uppfattning är att det är bättre att koncentrera till exempel operationer, så att operatören får göra tio operationer i veckan i stället för en varannan vecka.

Anna-Karin Eklund var vice ordförande och ordförande i Gävleborg under åren 1994-2001, och är nu Vårdförbundets vice ordförande. Hon tror att man i första hand är ortsbo när ett för- ändringsbesked kommer. Men att det ligger mer än otrygghet och vaktslående om den egna orten bakom protesterna:

– Man känner sig påhoppad, personligen eller som grupp, när någon – genom att föreslå att verksamheten avvecklas – på något sätt påstår att ens jobb är onödigt, inte behövs.

Bara formerna som förändrats
För oftast finns ju, påpekar Anna-Karin Eklund, möjligheten att utöva sitt yrke kvar. Det är bara formerna som förändras, de som tidigare arbetade i slutenvården får nya jobb i primärvården och hos kommunerna.

Ann-Sofie Togner är ordförande i avdelningen i Kalmar sedan 1999. Hon har mött mycken vrede från medlemmarna efter intervjun med Eva Fernvall i tidningen Östra Småland. Hon tycker inte att man kan säga att någon av rollerna som anställd, ortsbo och yrkesutövare överväger. Hon menar också att det inte är den fackliga organisationens uppgift att komma med konkreta idéer om hur förändringarna ska genomföras.

– Vårdpolitiska idén är en grundplattform för hur vi ska förändra sjukvården på sikt, men den kan inte användas för att säga vad vi konkret ska göra med till exempel Oskarshamns sjukhus. Hur Vårdförbundet lokalt ska ställa sig till det är en process som måste genomföras tillsammans med medlemmarna.

Utveckla sin kompetens
Kristina Nyström är mer entusiastisk över den vårdpolitiska idén. Hon sätter den i relation också till de kommande stora pensionsavgångarna – i Östergötland kommer till exempel tre fjärdedelar av distriktssköterskorna att gå i pension inom några få år.

– Jag tycker idén är viktig både för patienterna och sett ur vårt perspektiv. Nya strukturer i sjukvården innebär att medlemmarna får byta arbetsuppgifter men också att de får möjlighet att utveckla sin kompetens och sitt arbete.

Anna-Karin Eklund är också övertygad om den vårdpolitiska idéns värde och de tankar om närsjukvård som den innehåller. Hon påpekar att Vårdförbundet i Gävleborg varit pådrivande i landstinget när det gäller att få ordning på ekonomin – »så att våra medlemmar får goda och trygga anställningsvillkor« – och därmed också när det gäller omstruktureringen av akutsjukvården i länet.

Också Kerstin Sjöström berättar om ett aktivt arbete från avdelningens sida i strukturfrågorna – vid sidan av den vårdpolitiska idén tog avdelningen fram ett eget dokument om Vården i Västernorrland som man reste runt med på arbetsplatser och klubbar.

– Men jag måste medge att intresset var ljumt. Det är svårt att uppamma intresse för visioner när medlemmarna står mitt uppe i det vardagliga arbetet.

Hon framhåller att även om Vårdförbundet ska ha visioner om hur sjukvården ska utvecklas är det politikernas sak att besluta vad som ska förändras och var det ska ske.

Som ordförande hamnar man ofta i kläm mellan upprörda känslor hos medlemmar som känner sig rädda och kränkta av att deras arbetsplats kanske ska försvinna och de mer övergripande visionerna om hur vården ska utvecklas – till patienters och medlemmars fromma. Hur hanterar man den konflikten?

Avdelningen är viktigast
– Mitt viktigaste uppdrag är att hålla ihop avdelningen, säger Ann-Sofie Togner. Jag ska givetvis prata för den vårdpolitiska idén som en vision. I stadgarna står det att vi ska delta i den sjukvårdspolitiska debatten, men också att vi ska hävda värdet av medlemskapet för medlemmarna.

Men givetvis vet medlemmarna att det kommer att ske förändringar i vårdstrukturen om landstinget har att hantera ett underskott på 300 miljoner kronor. Men Vårdförbundets uppdrag är, enligt Ann-Sofie Togner, att gå in i en process där medlemmarna är med hela
tiden.

– Vi ska inte föreslå vilket sjukhus som ska läggas ner. Däremot ska vi se till att medlemmarna har kunskap, är med i processen och också kan se länsperspektivet.

Också de andra ordförandena trycker på hur viktigt det är att ständigt hålla medlemmarna informerade och vara öppen för samtal. Men ibland kan det vara svårt att vara den som kommer med budskapet. Det är budbäraren som får ta emot ilskan, inte avsändaren.

– Men det går att göra något positivt om vi är med och försöker påverka. Det spelar faktiskt roll vad vi säger, poängterar Anna-Karin Eklund.

Lyfter fram patientperspektivet
– För mig är det också viktigt att lyfta fram patientperspektivet, säger Kristina Nyström. Här i Östergötland är det slutenvården som nu står inför besparingar, inte primärvården. Det innebär att vården kan komma närmare dem som behöver den bäst – många som i dag åker till akutmottagningen behöver inte en så högkvalificerad vård.

Närvård – en vårdpolitisk idé kan läsas på Vårdförbundets hemsida: www.vardforbundet.se