Ta plats i debatten

I min vision av framtidens samhälle kännetecknas vården av humanitet, god organisation och hög kvalitet. Det borgar vårdens högt kompetenta yrkesgrupper för. Medborgarnas gemensamma skattepengar, som finansierar vården, används effektivt och klokt. Det borgar våra valda politiker för. Att få professionell hjälp när man blir sjuk är en rättighet och inte en förmån, som man måste köpa. Principen om allas lika rätt till god vård är alltså bevarad och förstärkt.

Så långt visionen. Att forma en bild av en önskad framtid – ett arbete som pågår i Vårdförbundet SHSTF – är bra och nödvändigt. Men det räcker inte. Vi måste också se vilka steg som leder dit vi vill – och vilka som inte gör det. Steg eller tendenser som pekar åt galet håll har vi ett ansvar att uppmärksamma och diskutera.

Som när åtstramningar når så orimliga nivåer så att det inte längre går att ge god vård. Det hände vid Tallbackens sjukhem i Nordmaling, där personalen under de senaste åren sett liggsåren och kontrakturerna öka, som en följd av ökad arbetsbörda på färre händer. När de nu anmält sig själva för att de inte längre anser sig kunna ge patienterna en värdig vård tar de sitt yrkesansvar på allvar.

Alarmerande är också rapporterna om växande hälsoklyftor i vårt land. Den höga arbetslösheten tillsammans med krympande trygghetssystem leder till att allt fler skär ner på sin konsumtion, också av sjukvård. Därför avstår allt fler från att söka vård och ta ut medicin.

Detta är en oacceptabel utveckling. Förutom att patient-avgifterna har en relativt liten roll som finansieringskälla av vården kan höga avgifter dessutom leda till ökade kostnader för vården och samhället, vilket kan bli följden om man inte söker vård i rätt tid. De som är i riskzonen är framför allt de som söker vård sällan, ”storkonsumenterna” fångas upp av högkostnadsskyddet.

I Sverige får medborgarna betala vården två gånger. Dels över skattsedeln, dels med patientavgifter som internationellt sett ligger högt. Tyskland, Danmark och Kanada hör till de länder som har lägre avgifter, och i England är vården helt kostnadsfri. Enligt min uppfattning borde vi slippa betala ”dubbelt” för vården. För att fylla sin uppgift att vara primär vård i ordets verkliga mening borde primärvården vara avgiftsfri. Det skulle motverka de växande hälsoklyftorna och dess konsekvenser, bland annat långsiktigt ökade vårdkostnader.

Om vi vill påverka utvecklingen i rätt riktning bör vi ta plats i den pågående debatten, som förs i alla medier och engagerar många människor. Sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker har utvecklingen framför ögonen, och besitter därför särskild kunskap om konsekvenser och alternativa handlingsvägar. Distriktssköterskorna har med all säkerhet både intressanta och tänkvärda synpunkter på ett hett ämne som receptregistreringen och hotet mot den personliga integriteten.

Hemsjukvården är ett annat ämne där vi har mycket att säga. Det är en vårdform som i allmänhetens ögon kommit att framstå som en andra klassens vård, med ett minimum av omvårdnad och omsorg, där gamla far illa. Den bilden riskerar att besannas om hemsjukvården inte rustas upp. Och det är vårt ansvar att tala om detta.

Hemsjukvården har många förutsättningar att erbjuda en bättre omvårdnadsmiljö än sjukhuset. Patientens ställning stärks när hon är i det egna hemmet och tillfrisknandet går fortare. Men det kräver helt andra resurser än de som hemsjukvården får i dag.

Och det är vi som yrkesutövare som måste formulera hur de resurserna ska se ut. Vi vet att hemsjukvården är en vårdform som kommer att växa och där de yrkesgrupper som arbetar med omvårdnad får en framträdande roll. Därför måste vi våga ställa krav på det som behövs för en bra hemsjukvård i form av resurser, en ändamålsenlig organisation och tillräcklig kompetens hos dem som ska arbeta i hemsjukvården.

Då tar vi ett viktigt steg mot vår vision, där sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker är medvetna och respekterade yrkesutövare, vars professionella synpunkter i hälso- och sjukvårdsfrågor har en helt annan tyngd än i dag.