»Tänker du anmäla mej?«

Plötsligt står det klart: en kollega går utanför ramarna på arbetet. Du är förmodligen den enda som vet. Skulle du anmäla, eller låta bli? Var går gränserna - egentligen?

5 april 2004

Det är natt. Ett lätt sorl av röster letar sig ut från personalrummet. Doften av kaffe och rostat bröd får mej att känna suget i magen. En nästan overklig stillhet sänker sig över korridoren när Cathrin har gått runt och nattbelysningen tänds. Det är en trygghet för patienterna att vi är två nattsjuksköterskor. De vet att de snabbt får hjälp med sin andnöd. Bara vetskapen genererar ett lugn. Jag är på väg med en morfininjektion till Stig på sal 13a och tar i förbifarten en ringning på sal 14.

»Vad kan jag hjälpa dej med?« frågar jag när Ellen tvekar med sin önskan. Jag kan inte undgå att se besvikelsen i hennes runda ansikte. Var det bara du?

»Jag trodde det var Cathrin«, säger hon hest. »Tror du att syster Cathrin har tid?«

»Duger det inte med mej?« Hon skakar på huvudet. »Jag ska be henne att hon kommer«, säger jag lite förbryllad.

Ellen faller tillbaka mot kuddarna med ett belåtet leende. Det förundrar mej att det kan finnas något alls att vara glad åt i väntan på att kroppen ska ge efter för döden. Cytostatikabehandlingen har avbrutits och ett lätt rödaktigt hårfjun skymtas över skulten. Ansiktet är svullet av kortison. På halsen syns en sårig rodnad efter intensiv
strålbehandling. Droppräknaren bredvid sängen doserar behovet av sondnäring när sjukdomen förvägrar henne att svälja maten. Att inte ens få njuta av kaffe och rostat bröd. Om det var jag som låg där, vad skulle jag då ha att le belåtet åt? »Vad är det som är så speciellt med Cathrin?« undrar jag nyfiket och kanske en smula avundsjukt.

»Hon ger mej healing.« Leendet växer och blir till ett ljust glitter i de djupt insjunkna ögonen. »Hon lägger sina händer på mej och fyller mej med vitt ljus, med osjälvisk kärlek och energi.« Jag ser antagligen en smula häpen ut för hon skrattar åt mej. »Jag är inte rädd längre«, säger hon. Och jag sväljer den plötsliga klumpen i halsen.

Strax efter midnatt lyckas jag få en stund i avskildhet med Cathrin.

»Gör du healing på patienterna? Det kan inte vara tillåtet.« Jag hade velat linda in frågan bättre, men det blir abrupt. Det är inte menat som en anklagelse, men jag hör själv hur fyrkantigt det låter.

»Ja, och om du anmäler mej blir jag av med min legitimation. God vård ska bedrivas enligt rådande vetenskap och beprövad erfarenhet. Dit hör tydligen inte de goda effekterna av beröring,
lugn och ro-hormonet oxytocin, endorfiner,
endomorfiner. Att lägga händerna på någon är empati i sin mest konkreta form. Det kan inte skada någon, bara hjälpa. Om patienterna själva ber mej om det, så gör jag det. Ryktet sprider sig. Jag tar emot människor i mitt hem sen ett par år tillbaka.«

»Vad händer om de tror att du kan bota dem? Tar du inte på dej ett väldigt ansvar?«

»Det handlar om att lindra, att ge välvilja och närvaro och det fungerar. I Kina har man i 4 000 år vetat att akupunktur fungerar. Kristus höll på med healing för nästan 2 000 år sedan. Återföddes han som sjuksköterska i dag skulle han bli av med sin legitimation, antagligen. Det är rörande att tro att skolmedicin alltid håller sig till
vetenskapen.«

»Hur menar du?«

»Vad händer när en läkare skriver ut mediciner som inte är testade i kombination, avpassade efter vikt, metabolism eller etnisk bakgrund. Är det vetenskap?«

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida