»Tiden nästan stannar«

Där det förut låg ett lyxhotell är nu bara spillror kvar. Krossade cementblock, gamla stolsben, klinkerplattor från ett badrum. En väska, handdukar på ett tak, en liten röd barnsko i sanden. Vi går sakta genom hotellområdet, pekar, tittar, försöker väva samman minnesbilderna och det som nu finns kvar. Nere vid vattnet blir vi stående. Mot drivved ställs ett fotografi upp. En pappa med sina två döttrar, en på varje knä. I sanden framför lägger vi snäckor. En stor och två små. Och tänder tre ljus.

Det är så jag följer många av de människor som återkommer till Thailand, till platsen där deras liv förändrades. De kommer för att se, försöka förstå, för att minnas. Jag är här som sjuksköterska för Räddningsverket, och tillsammans med Röda korset och Svenska kyrkan finns vi på plats för att följa människor tillbaka, till hotell, tempelområden eller trädet där de sågs sista gången. Platser där livet och dess villkor förändrades. En kollega som försvann, en mamma som inte kan kramas mer, en farfar eller en vän man delade sitt
liv med.

Tiden nästan stannar när familjen sätter sig framför fotot och håller varandras händer. Min kollega och jag avvaktar en bit bort, redo att komma närmare om det behövs, annars bara finnas där i närheten.

För varje människa som sörjer är saknaden lika stor, oavsett om deras kära omkom i en trafikolycka, efter en lång tids sjukdom eller på något annat vis. Det finns alltid bara 1, 1 och 1. Det är det där som av någon klok kallats kärlekens matematik. Att saknaden efter 1 och 1 aldrig blir större bara för att de är många som dör samtidigt, i en uppseendeväckande katastrof.

Familjen på stranden reser sig, torkar kinderna och kommer mot oss. Som så ofta är stegen lite lättare. Man har stigit över en tröskel, något man fasat för och längtat efter. Nu går man vidare, mot nästa.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida