Tog livet av sig på psykavdelning

Den deprimerade flyktingkvinnan tog sitt liv i duschen efter en promenad.

Den 39-åriga kvinnan var djupt depressiv med psykotiska inslag och posttraumatiskt stressyndrom och intagen på sjukhus för psykiatrisk tvångsvård sedan mer än fyra månader.
Hon medicinerades med antidepressiva läkemedel, neuroleptika, ångestdämpande och sömngivande läkemedel eftersom tortyrupplevelser omöjliggjorde etc-behandling.
Kvinnan fick också samtalsstöd på sitt hemspråk.

I början hade patienten extravak, därefter täta kontroller som avvecklades allt eftersom.

Man hade så smått börjat förbereda för överföring till öppenvård när kvinnan efter en promenad med sin kontaktperson hängde sig på avdelningen.

Patientens make anmälde ansvariga läkare och personal till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för bristande tillsyn. Han påpekade att hustrun varit starkt självmordsbenägen och gett flera signaler om att ingen förbättring var på väg. Efter en halvtimmes permission på egen hand tio dagar tidigare hade hon återkommit först efter tre timmar. Hon berättade då att hon hade tänkt frysa ihjäl.

Den första av de två patientansvariga överläkarna skriver i sitt yttrande att självmordsrisken uppskattats som mycket hög de tre första månaderna. Kvinnan gjorde ett intoxförsök med tabletter, lämnade vassa föremål till kontaktpersonen, rev sönder sin kudde, och hade extra tillsyn en gång i kvarten.

Månaden efter bedömdes suicidrisken som måttlig och patienten observerades en gång i timmen. Den extra tillsynen slutade efter det att patienten i flera samtal gett sitt ord på att hon inte tänkte skada sig.

Överläkaren konstaterar att han efter kvinnans död läste hennes dagbok och att det där framgår att hon kände stor rädsla för att inte få stanna i Sverige och frustration inför överföringen till öppenvården. 
Båda överläkarna talade kvinnans hemspråk.

Den överläkare som övertog ansvaret för patienten skriver att kvinnan i ett samtal tio dagar tidigare sagt att hon mått dåligt under promenaden. Enligt personalrapporten hade patienten kastat sig framför bilar, men det förnekade hon själv.

Även då båda läkarna gemensamt samtalade med 39-åringen en vecka före självmordet hade hon planer på att ta livet av sig och kunde inte garantera att hon skulle avstå. Men dagen före självmordet berättade patienten att hon mådde bättre.

Sjuksköterskan skriver att hon fick rapport om att patienten mådde bra och skulle gå på promenad med sin kontaktman. De gick efter medicineringen klockan två. När de kom tillbaka gick patienten in i duschen, något hon brukade göra ofta. Klockan fyra kallade en skötare sjuksköterskan till duschrummet. Patienten var då död.

Kontaktmannen skriver att hon och patienten hade bra kontakt trots språkförbistringen. Hon grät under promenaden den aktuella dagen, men hon var varken spänd eller ångestfylld. Efteråt tackade kvinnan för promenaden och sa att allt var okej.

Ansvarsnämnden konstaterar att allt talar för att patienten fick adekvat vård. Läkarna gjorde rimliga diagnostiska bedömningar, vården utformades enligt gängse praxis, och omvårdnaden var engagerad och kompetent.

Suicidrisken bedömdes kontinuerligt, och ingenting i kvinnans tillstånd tydde på att hon den aktuella dagen hade försämrats på ett sätt som gjorde att den behandlingsplan som gällde borde ändras.

Ansvarsnämnden lämnar därför anmälan utan åtgärd. Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 1137/01:a6).