Tolka behov vardag
för flyktingsjuksköters

Birgitta Johansson lyssnar. Studerar. Funderar. Hennes jobb är att väga flyktingars behov av hjälp mot lagen - som bara tillåter akut vård.

Det är ett tufft jobb, det kräver att man satsar mycket av sig själv, säger Birgitta Johansson.

När hon för snart två år sedan tog jobbet som flyktingsjuksköterska gällde det till en början bara ett år.

– Jag visste inte om jag skulle klara av det. Men jag trivs och får mycket tillbaka i kontakterna med alla flyktingar. Och jag har inga planer på att sluta, berättar hon.

Men visst är det ett grannlaga jobb, en ständig etisk balansgång.

– Ibland kan jag personligen tycka att någon borde få mer hjälp. Och jag förstår de kolleger som i hemlighet på sidan om ordinarie jobb hjälper flyktingar. De går in med sin yrkeskunskap som medmänniskor och jag kan inte tycka att det är fel – det finns så starka behov. Men jag måste följa de regler som finns och skulle knappast orka om jag engagerade mig för mycket.

Vårdfacket träffar Birgitta Johansson på hennes expedition på vårdcentralen i Filipstad. Där arbetar hon tre dagar i veckan. De två övriga dagarna finns hon i närbelägna Storfors. På ett bord i ett av expeditionens två rum står en svart högtalartelefon.

Just den telefonen har en nyckelroll i hennes arbete. Birgitta och flyktingarna, den här eftermiddagen de två somalierna Suufi Ali och Aadan Mahamed Mohamed, pratar nämligen med varandra via telefonen med hjälp av en tolk som sitter i Borlänge och som bokats i förväg.

– Vi har inga egna tolkar utan beställer från gång till gång, berättar hon.

Birgitta Johansson är en av sju sjuksköterskor i Värmland som enbart arbetar med flyktingar. Uppdraget kommer från landstinget och sköts i Filipstad av Svensk hälsovård som driver vårdcentralen där.

Birgitta Johansson träffar flyktingarna i två situationer. För det första gör hon en hälsokontroll när de kommer till förläggningen.– Jag kallar alla nya till ett hälsosamtal, det blir i genomsnitt ett hundratal i månaden. Då går vi igenom hur de mår. Sedan skickar jag dem vidare till röntgen och provtagning, berättar hon.

Suufi Ali kom för ett hälsosamtal. Det var hans första möte med Birgitta Johansson – för övrigt första gången som han i sitt 70-åriga liv var med om någon sorts hälsokontroll. &quoteHelt

frisk&quote, blev hans svar på hennes frågor. Sedan han fått ett provrör och instruktioner om hur ett avföringsprov tas visar hon hur han ska gå till röntgen och provtagning. Några besök där blev det dock inte den här dagen. Suufi Ali ville vänta eftersom det var mitt i fastemånaden Ramadan.

Men Birgitta Johansson arbetar också med akutvård, enligt lagtexten sådan &quoteakutsjukvård och sjukvård som inte kan anstå&quote.

– Vad det innebär är inte helt klart, det är mer en tolkningsfråga – utom när det gäller barn, för de har samma rättigheter som svenskar. Jag är dock ganska hård utifrån de erfarenheter jag har, säger Birgitta Johansson.

Hon säger att hon måste vara det eftersom det mesta för många av flyktingarna är akut.

– De har dålig kroppsuppfattning och har svårt att beskriva sitt problem. För mig gäller det att bena ut det och det kan ta lång tid. Jag ser ofta på kroppsspråket eftersom jag inte har någon tolk då.

Vanligen visar det sig att det inte är något akut, utan handlar om andra saker, till exempel avslag på ansökan om att få stanna i Sverige.

– Jag blir mycket av en kurator som får förklara och informera, en som lyssnar och låter dem prata. Oftast är det mig de träffar först inom hälso- och sjukvården i Sverige och jag blir någon de känner att de kan lita på och vågar gå till.

Men det är inte alltid helt lätt. Många vill träffa doktorn, vilket de oftast inte får, även om hon kan boka en läkartid vid behov. En del blir arga då. Birgitta Johansson berättar att det ibland smäller rejält i dörren ut till korridoren.

– De flesta accepterar ändå beskedet och jag har aldrig någonsin blivit hotad. Däremot har jag ibland känt obehag i luften, berättar hon.

Birgitta Johansson gör inga hembesök.

– Jag hinner inte, säger hon.

I stället har hon öppen dörr, trots att hon egentligen ska ha tidsbeställning. Har hon möjlighet tar hon emot direkt, annars ber hon den sökande vänta.

Som flyktingsjuksköterska arbetar Birgitta Johansson nära de andra på vårdcentralen. Även om hennes arbetsuppgifter avviker är hon beroende av hjälp från andra sjuksköterskor, läkare och annan personal.

– Vi har regelbundna träffar och pratar om olika frågor och problem. Det är viktigt eftersom de andra får ta hand om flyktingarna när de har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Det innebär inte att hon ingår i vårdcentralens ordinarie verksamhet, något hon tycker är bra.

– Det skulle inte gå. Mötena med flyktingarna tar längre tid eftersom det är svårare att få fram verkliga orsaker och att förklara saker och ting.

Att vara flyktingsjuksköterska ställer speciella krav, menar Birgitta Johansson.

– Dels måste man ha livserfarenhet, det är inget man börjar med som ny sjuksköterska. Dels – och framför allt – krävs det ett intresse för människor och andra kulturer.

Det är något som hon har. Vid tre tillfällen har hon arbetat utomlands för FN: ett halvår 1989 och hösten-våren 1990-91 i Libanon och 1992 i Sarajevo-Belgrad-Zagreb i gamla Jugoslavien.

– Jag har också rest mycket, bland annat till arabstater som Egypten, Syrien och Jordanien. Alla erfarenheter som jag har fått i FN-tjänst och under resor har jag mycket nytta av i det här jobbet, säger hon.

Bildtext

Ibland smäller det rejält i dörren ut till korridoren när någon inte får den vård de hoppats på. &quoteDe flesta accepterar ändå beskedet och jag har aldrig någonsin blivit hotad. Däremot har jag ibland känt obehag i luften&quote, berättar hon.

När Birgitta Johansson behöver hjälp för att förstå bokar hon en tolk som finns med på telefon, som vid samtalet med de två somalierna Suufi Ali och Aadan Mahamed Mohamed.