Tolv olika mediciner

När mamma fick sin demensdiagnos för ett par år sedan sa specialistläkaren att det var synd att vi kom så sent. »Jag kunde ha skrivit ut bromsmedicin så hade er mamma haft möjlighet att bo kvar i sitt hem ytterligare en tid.«

Uppenbarligen hade specialisten inte fört denna sin kunskap vidare till primärvårdens personal. Sanningen vi tidigare mötts av, var att det inte var lönt att börja en utredning i förtid på en så gammal människa. Även om en demens var på väg, så skulle vi inte vinna på att låta våra misstankar tvinga fram en undersökning, de nya bromsmedicinerna var bara för yngre patienter.

Lite snopet och sorgligt kändes det, med tanke på hur mamma hade kämpat för att slippa flytta.
Senare har jag också tänkt på hur mycket pengar samhället förlorade på att kommunikationen mellan vårdgivarna inte fungerade.

Det är paradoxalt att för de människor som behöver mest sjukvård i samhället finns minst kunskap om vilka behandlingar som fungerar bäst. Det handlar inte bara om att kunskapen fastnar i vårdkedjans olika länkar.

Kunskapen saknas till stor del.

I den nyligen utkomna sbu-rapporten Evidensbaserad äldrevård har ett antal forskare gjort en genomgång av det vetenskapliga kunskapsläget för vanliga tillstånd hos äldre, både inom medicin och omvårdnad.

Resultatet är att bara ett fåtal vetenskapliga studier har gjorts av behandlingsresultat för personer över 75 år. När det gäller ett av de största problemområdena, äldres stora konsumtion av många olika läkemedel, saknas så gott som helt studier.

I rapporten finns en fallbeskrivning där en 97-årig kvinna kommer till en geriatrisk klinik efter en fallskada. Hon har åtta olika läkemedel, däribland smärtstillande, sömnmedel, mediciner mot högt blodtryck, hormoner och medel mot depression. På kliniken sätts ytterligare fyra in. En genomgång av kvinnans tillstånd visar att sju av hennes hälsoproblem kan bero på biverkningar av läkemedlen. Det handlar om trötthet, yrsel, förstoppning, urininkontinens, muntorrhet, rörelsesvårigheter och nedsatt kognitiv funktion.

Troligtvis har alltså biverkningar av mediciner lett till hennes fall och därmed sjukhusvistelsen.

Efter en tids vård med noggrann genomgång kan man sätta ut fyra av hennes mediciner och planerar att på sikt ta bort ytterligare ett par.

Fallbeskrivningen i sig är inte ovanlig. Dessa patienter finns i hemsjukvård, på medicinska och geriatriska avdelningar, i äldreboenden och på akutmottagningar.

Ständigt görs ambitiösa försök att få ner antalet mediciner när alltför många ordinationer gjorts i olika delar av vårdkedjan över tiden. I det arbetet använder personalen i vården sin beprövade erfarenhet.

Äldrevårdens samlade beprövade erfarenhet räcker i och för sig långt. Kvalitetsarbete och vårdutveckling tillför kunskap även om de inte uppfyller de strängaste kraven på vetenskaplighet.
Ändå skulle vetenskapen kunna tillföra mer, både inom medicinen och omvårdnaden. Det gäller inte minst inom just läkemedelsområdet.

Läkemedelsföretagen gör sina studier på väl avgränsade patientgrupper där man tydligt kan se behandlingsresultat, en grupp populärt kallad »medelålders, vita män«. Att göra studier på de patienter som huvudsakligen använder läkemedlen ? multisjuka äldre ? är betydligt svårare.

Om nu inte läkemedelsföretagen ser några vinster i den forskningen, vem ska då bekosta de forskningsinsatser som krävs för att också behandling av äldre ska kunna baseras på ett vetenskapligt underlag?

Miljarder kronor satsas varje år på vård av äldre där man egentligen inte vet om behandlingen är kostnadseffektiv.
Hur påverkar äldrevårdens organisation den totala kostnaden? Vilken roll har nutrition och sjukgymnastik? Hur ska läkemedel kombineras för att undvika risken för kostsamma inläggningar i slutenvård? Vad ger de äldre ökad värdighet, livskvalitet och säkerhet?

Rimligtvis är det samhället som har mest att tjäna på att stödja forskningen kring de sjuka äldre. Det borde vara en livsviktig del i den nödvändiga planeringen inför det växande behovet av äldreomsorg som väntar framöver.