Tror på det goda beroendet

4 augusti 2003

Som optimistisk 20-årig nyutbildad sjuksköterska skötte Gunilla Strandberg en man i en sal med fem medpatienter. Eftersom han behövde mycket teknisk vård, tillbringade hon en stor del av dagarna där.

– När gubbarna började se mig som ett inventarium förstod jag hur lite vi personal visste. Jag fick höra det vi inte får veta i vanliga fall, berättar hon.

Då förstod hon att hon inte kan lösa alla problem. För varandra, inte för personalen, berättade patienterna om sina svårigheter och bekymmer. Det förbryllade henne.

– Jag tänkte att om de hade berättat skulle de ju ha fått den vård de behövde. Och det kunde jag inte släppa. Varför är det så viktigt att hålla skenet uppe?

Som forskare har Gunilla Strandberg fördjupat sig i vad det innebär att vara beroende av vård. Delar av resultaten ger en ganska skrämmande bild av patienternas situation.

– Som patient blir man strateg, man ligger och funderar på vem man kan få hjälp av: »Om jag kissar nu hinner jag innan kvällspersonalen går hem.« I västvärlden lever vi i en kultur där vi ska vara produktiva, självständiga och oberoende. När man blir gammal och sjuk kan man få dåligt samvete och känna skam och skuld för att man är patient och beroende. Idealen finns ju kvar även då.

Gunilla Strandberg har gått tillbaka i historien och funnit att innebörden i begreppet beroende har förändrats, från att på 1500-talet ha betytt vila, till att i dag ha synonymerna ofrihet, osjälvständighet och bundenhet. Det har blivit ett problem att vara beroende.

Det finns ett gott beroende
– Frågar man barn om de är beroende svarar de med självklarhet ja. Frågar man tonåringar svarar de »jag är väl inte svag heller«. Och det går väl att ha den synen så länge man är frisk och klarar sig själv, men det kan bli svårt när man blir sjuk.

Men hennes forskning visar att det också finns ett gott beroende som kännetecknas av respekt för varandras förmåga, ömsesidig tolerans för oförmåga och en vilja att kompensera där oförmåga finns.

För att kunna skapa denna goda vårdrelation, menar hon att vårdpersonalen måste få kunskap om det goda beroendet och börja reflektera över och prata om vad det består i. Det handlar om värderingar och dem ändrar man inte så lätt.

– Vi pratar inte om beroende för att det är så negativt laddat. Men när patienter berättar att de har fått utrymme för att vila och hämta kraft, då handlar det om respekt för oförmåga och ett uttryck för ett gott beroende. Kanske borde vi vara mer beroende av varandra för att inte gå in i väggen och bli det vi kallar utbrända. Den individualistiska kulturens baksida är ensamhet.

Uppfödd och bosatt på »bonnlandet« som hon är, vet Gunilla Strandberg hur viktiga man är för varandra i en by.

– Vi håller reda på varandra, det är lagom med skvaller och vi hjälps åt när det behövs. Och här får jag fortfarande vara »Strandbergs dotra« med den skraltiga bilen. Man är den man är, inte det man producerar.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida