Trots smittorisk Ja till försök med grisorgan

Välkontrollerade kliniska försök att transplantera från djur till människa bör tillåtas. Men bara i begränsad omfattning och under förutsättning att riskerna bedöms hanterbara

Transplantationer räddar liv, lindrar symtom och höjer livskvalitén för patienter med bristande organfunktion. Men det råder akut brist på organ och annat biologiskt material för transplantering, så många patienter med livshotande tillstånd eller kroniska sjukdomar kan inte få den transplantation de behöver.

Tillgången på mänskligt material kommer aldrig att motsvara efterfrågan och inga av de behandlingsalternativ som finns i dag kommer att kunna möta behoven.

Att transplantera från djur till människa (xenotransplantation) kan vara en möjlighet att tillgodose behoven. Det anser xenotransplantationskommittén som överlämnade sitt betänkande (Från en art till en annan, sou 1999:120) till regeringen den sista november.

Dessutom skulle möjligheterna att utveckla behandlingsmetoder för nya patientgrupper öka, till exempel genom cellulära transplantationer för patienter med diabetes eller Parkinsons sjukdom.

Inget massivt motstånd
Kommittén har frågat 1000 framslumpade medborgare mellan 18 och 75 år, och alla svårt njursjuka patienter som köar för transplantation, om deras inställning till att få transplantat från djur. 

Enkäten visade att det inte finns något massivt motstånd bland befolkningen mot att ta emot levande biologiskt material från djur för transplantation. De som köade för transplantation var mer positiva än allmänheten.

Båda grupperna var mer positiva till att ta emot celler och vävnader än hela organ. Allt under förutsättning att resultat och smittrisker är desamma som vid transplantation från människa.
Bristande kunskaper gör att ingen säker riskbedömning ännu går att göra. Vid transplantation från djur till människa går man förbi kroppens naturliga smittskyddsbarriär, samtidigt som mottagaren oftast har nedsatt immunförsvar.

En lång och intim kontakt mellan djurceller och människoceller skapas som kan underlätta överföring av eventuella mikroorganismer i den transplanterade vävnaden.

För att komma förbi immunologiska och fysiologiska hinder kan det bli nödvändigt att genmodifiera det djur som ska lämna transplantat. Dessa modifieringar kan också tänkas försvaga mottagarens naturliga försvar mot infektioner. Mot den bakgrunden måste smittöverföring som leder till infektion ses som ett fullt tänkbart scenario.

Oro för okända smittämnen
Mest oroar endogena retrovirus hos gris. Retrovirus kan vara latent smittförande i bortåt 40 år.

Smittämnen som vi i dag inte känner till kan överföras, kända smittämnen kan ändra karaktär eller orsaka tidigare inte kända kliniska syndrom.

Kommittén anser ändå att risken för smittöverföring är möjlig att hantera i begränsade, noggrant kontrollerade studier och med en uppfödning av mikrobiologiskt definierade djur som hållits bakom strikta barriärer.

En förutsättning för att tillåta försök är dock att djuren i varje enskilt försök får leva ett »gott djurliv« där alla delar av djurskyddslagens bestämmelser är uppfyllda, djuren kan utöva sitt naturliga beteende och mår bra, och där de eventuella genetiska modifieringar av ursprungsdjuret som gjorts inte i sig medför något extra lidande.

Använda grisar
Kommittén utgår från att gris är det djur som kommer att användas och påpekar att det är oacceptabelt, både av etiska och av djurskyddsmässiga skäl, att använda apor som ursprungsdjur.

Välkontrollerade kliniska försök att transplantera från djur till människa bör tillåtas, skriver kommittén i sitt betänkande. Men samtidigt bör ett särskilt regelverk för klinisk forskning med xenotransplantation införas och träda i kraft nästa årsskifte.

Kommittén föreslår ett särskilt xenoregister och en särskild xenobiobank för att göra det möjligt att på ett tidigt stadium upptäcka och åtgärda eventuella incidenter som kan tyda på smittöverföring.

Alla ansökningar om kliniska försök ska prövas både av en särskild, nyinrättad xenotransplantationsnämnd (i nämnden finns medicinsk, juridisk och etisk expertis samt politiker) och i forskningsetikkommittéer och djukförsöksetiska nämnder.

Samtalsstöd efter ingreppet
Människors inställning till att ta emot djurorgan varierar. Det är därför viktigt att de som tillfrågas om att delta i kliniska försök får tillräcklig tid att ta till sig information och med psykologisk hjälp bearbeta sina reaktioner. Också efter ingreppet ska patienter och närstående erbjudas fortlöpande samtalsstöd.

Kommittén vill att regering och riksdag, efter en öppen samhällsdebatt, tar ställning till utredningsförslagen innan några kliniska försök alls tillåts.

Dessutom måste en ny utvärdering och ett förnyat ställningstagande från statsmakterna ske innan  xenotransplantation övergår till att bli en behandlingsmetod.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida