Trygg trots turbulens
Sjuksköterska, kvinna och högsta chef för ett av landets mest prestigefyllda sjukhus. När hon kom startades en vadslagning om hur länge hon skulle bli kvar. »Orädd« och »pekar med hela handen«, sägs om henne. »Jag vill inte vara någon slags mamma på Karolinska«, säger Maj-Len Sundin själv.
Klockan är strax efter sju när Maj-Len Sundin tar emot i sin fyrarumslägenhet, och det är samma morgon som förstasidan på Stockholms stora dagstidning domineras av Karolinska sjukhusets stora besparingar. Sjukhusdirektören uttalar sig i artikeln och säger att nu ska cheferna svara upp mot det ansvar som följer med befogenheten att vara chef.
Det är i dessa bistra tider ledarskapet verkligen prövas, menar hon. Det är nu cheferna måste börja visa kreativitet och vilja till förändring.
– Gårdagens lösningar är dagens problem, slår hon fast.
Maj-Len Sundin har varit sjukhusdirektör på Karolinska sjukhuset utanför Stockholm i fyra år nu. Hon rekryterades från Aker universitetssjukhus i Oslo där hon hade samma befattning och behövde tre månader på sig för att fundera över om hon ville ha uppdraget eller inte. Annars är hon inte en kvinna som verkar behöva fundera särskilt länge innan hon vet hur hon vill ha det.
»Hon är en tydlig ledare och pekar ofta med hela handen«, säger Vårdförbundets ordförande på Karolinska, Eva Nowak, om högsta chefen. Det gillas knappast av alla. Inte heller att hon som är sjuksköterska blev utsedd att leda sjukhuset. Någon sa till henne på ett tidigt stadium att hon var en katt bland hermelinerna.
– Läkarkåren undrade hur en sjuksköterska kan ha ett sådant viktigt jobb, utan att veta att jag faktiskt har studerat i hela mitt liv. Det finns fortfarande en viss sund skepsis mot mig. Men vi har hittat vår form för samarbete, säger hon själv.
Hon vill inte vara någon slags mamma för personalen på sjukhuset, säger hon också. Det fanns vissa förväntningar åt det hållet när hon tillträdde, men de kom ganska snabbt på skam. Från början anklagades hon av kvinnliga chefer för att tycka bättre om män.
– Jag har upptäckt att jag har lättare att kommunicera med män. De är rakare och behöver inte så mycket bekräftelse som kvinnor.
Aldrig lärt sig att flirta
Bekräftelse utifrån kan aldrig ersätta bristande självförtroende och det är ens inre föreställningar som är det största hindret för utveckling, konstaterar Maj-Len Sundin. Det går inte an att niga och fråga andra om lov om man får vara självständig. Om sig själv säger hon att hon aldrig lärt sig att flirta. Att hon nog kan vara charmig på ett bullrigt sätt, men aldrig flirtig. Kanske beror det på att hon tidigt förlorade sin pappa, funderar hon.
Det fanns inte någon man att imponera på därhemma. Däremot fanns en stark och självständig mamma. Sin kreativitet har Maj-Len Sundin henne att tacka för.
Hon är ett sladdbarn med tre äldre syskon och eftersom mamman var tvungen att själv dra försorg om familjen var hon mycket lämnad åt sig själv som liten. Det var så hon lärde sig att ta ansvar.
– Det som präglat mig är att jag fick lov att göra saker samtidigt som min mamma sa: »Maj-Len, du har ansvaret.«
När hon fyllde 60 sa en av sönerna i sitt tal att det som kännetecknar henne är just ansvar. Hon tycker att det var vackert sagt, men är ambivalent till hur bra det egentligen är.
– Kanske innebär det att jag tar över ansvaret från andra?
Hon har kanske ett av de svåraste chefsjobb man kan ha. »Det här är ett jobb man kan bli sparkad från i morgon«, säger Maj-Len Sundin och berättar om organisationsgurun Henry Mintzberg som sa att sjukhusdirektören leder det mest komplicerade företag man kan leda. »Det handlar om liv och död, och på det en mängd professioner som springer omkring som flådda katter och lider.«
Hon må låta säker, men säger också att hon aldrig tar saker och ting för givna. Applåder i en aula, som när hon utsetts till sjukhusdirektör på Aker universitetssjukhus, är nog bra men i bakhuvudet finns en insikt om att varje dag måste arbetet erövras på nytt. Däremot är hon trygg i förvissningen om att hon är en bra person även om hon skulle göra bort sig på jobbet. Och trygg i övertygelsen om att hon har gjort så gott hon kunnat utifrån de förutsättningar hon fått.
Inga raska klipp
Hon reflekterar ständigt över vilka besparingar hon kan leva med och vilka hon inte kan leva med.
– Vad ger vi patienterna, vad kan vi inte ge och vad är rimligt att vi ger? Vad ska personalen ställa upp på och vad ska de inte ställa upp på? Det är etiska konflikter och avvägningar som hela tiden måste göras.
När hon efter sin tre månader långa betänketid tackade ja till jobbet som sjukhusdirektör på Karolinska sjukhuset gjorde hon genast klart att hon inte var någon som gjorde raska klipp. Hon jobbar med att förändra kulturer och med att få med sig professionerna i förändringen, och uppskattar att det tar tre till sex år att genomföra en sådan förändringsprocess.
– Men all förändring väcker frustration. Frustrationen är en förutsättning för förändring, säger hon och tillägger prompt: »Lidandets betydelse är fullständigt undervärderat«, på ett rätt typiskt Maj-Len Sundin-vis.
Hon vill få bort hierarkier och skapa tvärprofessionellt samarbete. Hennes mål är att förändra den vertikala organisationen och få personalen att arbeta i horisontella nätverk. Det tror hon att framtiden kräver av sjukvården. Stolt berättar hon om de så kallade triangelprojekten på Karolinska där personalen själv skapar nya lösningar. Hon har sett hur engagemang och delaktighet förvandlat problemavdelningar till aktiva arbetsplatser.
Fotfolket är aldrig problemet
– Vi ledare måste vara lösningen, annars är vi problemet. Fotfolket är aldrig problemet.
Har hon någonsin ångrat att hon tog jobbet?
Maj-Len Sundin funderar faktiskt en stund, och säger sedan att hon någon gång har tänkt: »Hur länge ska jag orka
– och vad vill jag med resten av mitt liv?« Det var värst under de första två och halvt åren, säger hon. När hon tillträdde anordnades bookmaking på akuten om hur länge hon skulle bli kvar.
Kopplar av i sommarhuset
Hennes arbetsdag är ofta 14 timmar och som svar på frågan om hur hon orkar berättar hon om sitt andningshål. Ett nyköpt sommarhus vid en sjö med näckrosor och en skog med lingon och blåbär. Lika gammalt som hon själv och med ungefär samma reparationsbehov, säger hon. Det är hit till den norska finnskogen hon åker varje helg för att hämta kraft.
Hämtar kraft gör hon också i sin kristna tro och i tanken på att om en dörr stängs så öppnas en annan. Och så har Maj-Len Sundin sitt »fan anamma och urskog«, som hon säger. En energi som hon alltid haft så mycket av att när hon födde sitt första barn och övervägde en hemmatillvaro utropade maken: »Nej, det orkar vi inte med.«
Röster om Maj-Len Sundin:
»Hon är kreativ, idérik, kraftfull och djärv. Hon har lyft fram sjuksköterskeprofessionen och sett till att det finns forskande sjuksköterskor ute i vården.«
Sten Lindahl, läkare och biträdande sjukhusdirektör
»Hon är kompetent, visionär, humanistisk och handlingskraftig. Men jag kan tänka mig att hon som kvinna ibland kan ha svårt att få gehör hos personer i maktens boning.«
Christina Lindholm, sjuksköterska och vårdforskningschef
»Hon är en stor visionär, orädd, tydlig och har talets gåva. Hon är bra på att ta itu med saker och har åstadkommit mycket som sjukhusdirektör här. Men hon provocerar nog en del, både som kvinna och sjuksköterska, och har varit tvungen att knyta till sig rätt personer för att få läkarna att lyssna.«
Eva Nowak, sjuksköterska och ordförande för Vårdförbundet på Karolinska sjukhuset
»Hon hade en tuff start och visade då sina styrkor som ledare: Hon är tydlig och inte rädd att ta beslut. Men hennes främsta tillgång som chef tror jag också kan reta människor. Hon lyckas genomföra förändringar genom att hjälpa medarbetarna att byta perspektiv. Att inte få göra så som man alltid har gjort väcker frustration. Hon är humanist i en naturvetenskaplig miljö, kvinna i manlig miljö och sjuksköterska i en läkarmiljö. Visst är det en enorm uppförsbacke.«
Pierre Lafolie, överläkare och docent i klinisk farmakologi