TVÅ I ETT men Essungamodell får kritik

I över tio år har distriktssköterskor skött socialtjänstens biståndsbedömning inom äldreomsorgen i Essunga kommun i Västra Götaland. »En sjuksköterska är fullt kapabel att göra en bedömning både av en människas medicinska och sociala behov«, säger masen Maria Hötomt.

Att se till en persons sociala behov är naturligt för oss sjuksköterskor«, säger Maria Hötomt, sjuksköterska och tidigare biståndsbedömare, numera mas, medicinskt ansvarig sjuksköterska, i Essunga kommun.

Förmågan att göra en biståndsbedömning handlar inte enbart om utbildning utan även om personlig lämplighet, anser hon. Och i en liten kommun har man god kännedom om personernas sociala situation.

Vi möter Maria Hötomt hemma hos Margit Johansson, 80 år, på Kerstinsås äldreboende i Nossebro.

– Jag trivs verkligen här. Jag behöver så mycket hjälp numera att jag inte kunde bo kvar i mitt hus, berättar Margit för henne.

Innan hon fick proppar i lungorna delade hon hus med sin son och hans familj. Margits rum sedan tre år på Kerstinsås är fullt av bilder på hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon är gärna med på dagens aktiviteter, men tycker att kvällarna är lite trista. Då sitter hon mest för sig själv och tittar på tv, de andra är för gamla och trötta.

Några kilometer därifrån finns socialchefen Bosse Svensson. Han tycker att erfarna sjuksköterskor som Maria Hötomt är kompetenta nog att göra biståndsbedömningar.

Det var han som, när ädelreformen kom 1992, fick idén att låta distriktssköterskor sköta den sociala biståndsbedömningen. Han tyckte att när distriktssköterskorna ändå träffar en person som har skrivits ut från sjukhusvård för att göra en bedömning av deras medicinska behov av hjälp, kunde de samtidigt ta reda på patientens sociala behov.

Bosse Svensson utgick från sina kunder, brukarna, och föreställde sig att det vore skönt för dem att inte behöva möta flera olika personer. Dessutom var och är han fortfarande övertygad om att sjuksköterskor har kunskap nog att göra biståndsbedömningar. Det är också praktiskt eftersom sjuksköterskorna är verksamhetschefer och arbetsledare för personalen i hemtjänsten. Informationen om vad som ska göras behöver inte gå igenom den sociala handläggaren utan direkt till hemtjänstpersonalen från den arbetsledare som väl känner personalens arbetsvillkor.

– Vi lyssnar självfallet på länsstyrelsens kritik och ska göra vad vi kan för att förbättra det de påpekar. Men vi önskar att det fanns en samsyn mellan hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstens tillsynsutövare. Här har det blivit en kulturkrock som vi gärna hade sluppit, säger han.

Tidigare kunde brukarna och vårdpersonalen få olika budskap. Med en person som utredare blev det enklare. Sjuksköterskorna fick några kurser i socialt bistånd till en början.

I en liten kommun som Essunga med 5700 invånare är det praktiskt om en anställd kan sköta två jobb, menar Bosse Svensson. De blir mindre sårbara om någon blir sjuk. Själv är han exempelvis socialchef på halvtid och skolchef på den andra halvan. vänd!

Maria Hötomt tycker till och med att en sjuksköterska absolut kan ha tre roller, och till exempel vara distriktssköterska, verksamhetschef och biståndsbedömare.

– Jag tyckte att vi hade kommit en bra bit på väg för att arbeta bort revirtänkandet mellan våra yrkesgrupper. Men nu tycks den gamla konflikten mellan våra olika kulturer ha flammat upp igen, funderar hon.

Modellen har fungerat bra. Men de senaste åren har de upplevt att kraven på dokumentation har ökat, även om de i praktiken inte har fått några nya förordningar att följa. Samtidigt har antalet svårt sjuka patienter blivit fler, vilket ökar behovet av utredning av vårdinsatser. I takt med de ökande kraven har Bosse Svensson beslutat sig för att ändra organisationen igen.

– I dag har vi en person som är utbildad på Socialhögskolan som gör 80 procent av all biståndsbedömning, Resten sköter en distriktssköterska som även är verksamhetschef.