Två yrken två passioner

Charlotte Ohlander förlöser barn och sjunger i operakör. Två yrken med en gemensam nämnare: starka känslor.

Barnmorska och mezzosopran i operakören. Drama, passion och starka känslor följer Charlotte Ohlander på båda hennes arbetsplatser. Just nu har hon kommit hem efter att ha provsjungit inför den kommande säsongen i kören på Malmö opera.

— Det gick så där, men jag hoppas det räcker. Egentligen skulle jag behöva sångträna mer.

Barnen Oda, 2 år, och Folke, 4 år, är än så länge måttligt imponerade. ”Mamma, sluta sjunga urpa”. Träningen hemma på Råbelövsgatan i Malmö får ske i tvättstugan.

Länge vägde det jämt om Charlotte skulle satsa på sång eller vård så hon gjorde både och. Nu jobbar hon deltid på bb och vid Matildegruppen för förlossningsrädda i Malmö. När operan kräver mycket av hennes tid och kraft, kan hon dra ner på sin barnmorsketillvaro och i stället hoppa in på timmar.

— Det är bara i några år som jag vågat säga att ja, jag är faktiskt sångerska. Att sjunga är en livslång kamp med att visa vad du går för. Du är aldrig större än din senaste audition. Barnmorska är så konkret, där har du din legitimation.

Operan och förlossningsavdelningen är lite samma världar, tycker hon. Lycka och sorg. Livets storhet — och dess skörhet. Under sin första förlossning som ny barnmorska gick allt så fort att hon inte hann få på sig handskarna. Plötsligt stod hon med det varma, hala barnet i sina händer och kände ett enormt lyckorus.

— Barnmorskeyrket är fräckt, det är ett verkligt hantverk och jag är stolt över barnmorskekåren och hur vi hjälper varandra. Samtidigt gillar jag verkligen operan som arbetsplats. När det är lunch är det lunch, oavsett om du är mitt i något. Sedan är det praktiskt med två jobb — klagar jag på operan kan jag tänka ”men jag är ju egentligen barnmorska”.

Hon tycker att det är fantastiskt att få göra förlossningen så naturlig som möjligt för kvinnan, att det nästan blir som om det vore hemma och inte på ett sjukhus. Kvinnan kan klara sig långt utan bedövning om det finns en barnmorska i rummet som kan hjälpa henne att andas profylaktiskt.

— Målet vid en förlossning är att hitta avslappning, även i bäckenbotten. Ett varmt bad, lite massage eller kanske musik kan göra underverk.

Men hon gör det inte till någon prestige att kvinnan ska föda utan bedövning. När en förlossning har varit svår är nyckeln att prata om det efteråt, anser Charlotte. ?

— Jag tycker att alla kvinnor borde få möjlighet att tala med sin förlösande barnmorska efteråt, speciellt om något hängt upp sig. Det är viktigt att reda ut det i god tid så att kvinnan inte bär det med sig.

På scenen får hon en kick av bekräftelsen från publiken. Musik är en rent fysisk upplevelse för Charlotte. Under en föreställning av La Traviata började hon gråta under andra akten och kunde sedan inte sluta. Hon grät hela vägen hem och tårarna fortsatte rinna hemma i soffan. Men det var lyckotårar.

— Min kropp reagerar helt enkelt så på viss musik. I tonåren hörde jag en skiva med Eva Dahlgren och Esa-Pekka Salonen. Jag grät så jag inte fick luft men kände också ”wow, det här är meningen med livet”.

Under en period då operan tar över sjunger hon flera timmar per dag. Hon är också med i operagruppen Castafiore som uppträder på fester och konferenser. I sommar ska hon tillsammans med operasällskapet Kammaropera syd sätta upp Mannen som hatade opera, med en blinkning åt deckargenren. Hela ensemblen dör dessutom på slutet. Hur är det, varför skördar operascenen så ohyggligt många offer?

— Opera är som livet självt. Där är kärlek, svek, otrohet, död… Det är musik som berör på djupet. Visst skulle det vara kul att göra en opera som handlar om att hämta och lämna på dagis, men den skulle nog ha svårare att nå fram. Min man var inte intresserad av opera då vi träffades. ”Har vi inte sett den här förut”, sa han då jag tog med honom på en ny föreställning. Historierna kan vara lite enahanda men själv blir jag oerhört berörd av musiken.