Tydliga röksignaler

Bosse var inbiten storrökare. En sådan som kunde tända en ny cigarett på den gamla. När tobakslagen kom slutade han mycket motvilligt att röka i fikarummet. Det var bara tillåtet att röka på det egna arbetsrummet och där fortsatte han att bolma som tidigare. På storrökares ofta omedvetet hänsynslösa sätt kunde han också stå med en cigarett bakom ryggen i dörren till andras arbetsrum.

Några år senare beslöt arbetsgivaren att arbetsplatsen skulle bli rökfri. Vi undrade alla hur det skulle bli med Bosse. Skulle han klara förbudet? Vi oroades en aning över att behöva komma i konflikt med honom om han skulle trotsa de nya reglerna.

Ett datum fastställdes. Vi väntade spänt in måndagen när arbetsplatsen skulle bli rökfri.

Bosse kom till jobbet, helt oberörd. Vi sniffade efter röklukt från hans rum men kände inget. Bosse hade slutat röka dagen innan.

Många gånger sedan dess har jag tänkt på vilken betydelse arbetsgivarens signal fick för Bosse. Under hela sitt rökarliv hade han naturligtvis varit utsatt för antirökpropaganda. En intelligent, kunnig man som han, visste helt säkert allt om tobaksbrukets risker. Han hade erbjudits rökslutarhjälp av sin arbetsgivare. Att arbetskamraterna besvärades av hans vana kunde han heller inte ha undgått att märka.

Men först med den tydligaste signalen av dem alla – ett förbud – kunde han fatta beslutet att lämna livet som rökare bakom sig.

Slutsatsen är inte att förbud löser alla problem. Det handlar om att se rökningen som det gigantiska hälsoproblem det är. Att med starka signaler markera att den som inte röker ska slippa utsättas, att satsa både på upplysning och stöd till de som vill bli rökfria. Först i den miljön blir ett förbud en sista stark signal.

I samma perspektiv kan man se nationella folkhälsokommitténs förslag om att skapa rökfria miljöer på kaféer och restauranger. Förhoppningsvis är tiden mogen att ta bort tobakslagens undantag som har lett till att tusentals restauranganställda i det här landet fortfarande tvingas utsätta sig för giftig tobaksrök i arbetet.

Rimligtvis borde det få stor betydelse att förbudet för rökning i offentlig miljö även utsträcks till restauranger och kaféer. Inte bara för de restauranganställda, utan också för alla de ungdomar som kafékulturen gjort till rökare. Även här kommer en tydlig signal från samhället som förstärker den information om risker som förmedlats i skolan.

Folkhälsoarbete ifrågasätts ofta. Det talas om projekt med tvivelaktiga resultat och bortkastade pengar. Resultaten av insatser kan vara svåra att mäta och kanske inte syns förrän långt in i framtiden.

Då framstår kampen mot tobak som en hittills mycket framgångsrik motbild. Rökningen i Sverige har minskat kraftigt, och fortsätter att minska. Mindre än 20 procent av befolkningen röker och det är lägst i Europa.

Varje person som med olika insatser kan förmås att fimpa för gott innebär en vinst, både för honom själv och för samhället.

Kombinationen av en hel rad olika åtgärder har lett till attitydförändringar som gett resultat.

Och ändå återstår mycket. Fortfarande dör 8000 människor i tobaksrelaterade sjukdomar varje år i Sverige (16 gånger fler än i trafiken). I hela världen är motsvarande siffra fyra miljoner. Rökningen minskar i västvärlden men ökar i utvecklingsländerna. I Sverige har rökningen alltmer blivit en klassfråga. Av tjänstemännen röker cirka 20 procent medan 34 procent av LO-medlemmarna är rökare.

Visserligen är siffrorna lägre bland Vårdförbundets medlemmar (av sjuksköterskor och biomedicinska analytiker röker 9 procent, av barnmorskor 5 procent enligt färska siffror från 1998 och 1999).

Men »än så länge är inte en rökande sjuksköterska en självmotsägelse, en otänkbar kombination«, som det uttrycks i Vårdförbundets kunskapsmaterial Uppdrag rökfritt.

Fortfarande möter alltså en stor del patienter sjuksköterskor som själva är rökare och som förväntas ställa den så viktiga frågan om patientens rökvanor och dess betydelse för sjukdomsprognosen.

Var går gränsen mellan privatlivet och den professionella rollen? Mellan den personliga friheten och ansvaret för patienten?

Dessa påträngande frågor blir allt svårare att undvika för den som har sin profession i vården.