Ullas anhöriga vill avbryta behandlingen

6 december 1999

Ulla är 50 år, gift och har tre barn. Hon har haft en kronisk njurinflammation i många år som stadigt försämrats och för två år sedan började hon med påsdialys.

Plötsligt får hon en propp i hjärnan och läggs in på sjukhus där en peritonit tillstöter och försämrar allmäntillståndet.

Under behandlingen av den får Ulla en ny propp i hjärnan och försämras sedan dag för dag. Hon är oredig men går med lite tålamod att förstå.

Efter tre månader på sjukhuset anser ett par av Ullas anhöriga att dialysen ska avbrytas eftersom Ulla av den bara får en marginellt bättre livskvalitet.

Eftersom Ulla inte är medvetslös och är helt klar i huvudet föreslår avdelningsläkaren att familjen och hon tillsammans pratar med Ulla för att reda ut om Ulla tycker att hon inte orkar med dialysbehandlingen. En läkare hade en månad tidigare försökt ta reda på Ullas inställning men misslyckats då hon inte alls velat prata om det.

Maken kan inte tänka sig att vara med i ett sådant samtal och den ena dottern är säker på att mamman aldrig skulle välja att dö genom att behandlingen avslutades.

I det läget  blir det stopp i bukkatetern, en ny måste opereras in för att fortsätta dialysen. Personalen och några anhöriga anser att detta är ett lämpligt tillfälle att avsluta behandlingen men avdelningsläkaren beslutar att en ny kateter ska opereras in.

Trots att Ullas allmäntillstånd är mycket dåligt fortsätter dialysen tills hon avlider tre veckor senare.

De anhöriga tycker inte att Ulla fick en värdig död, hon fick lida för mycket, och de förstår inte varför så mycket medicinska insatser skulle sättas in när hon var så sjuk.

Vilka berörda finns det i exemplet? Vilka kort- och långsiktiga intressen har de? Kunde man ha avslutat behandlingen utan Ullas samtycke? Varför ville inte maken vara med i ett samtal? Hur motiverar avdelningsläkaren sitt beslut att operera? Var Ullas ovilja att prata ett tillräckligt underlag för fortsatt behandling?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida