Utbildning ska löna sig
För en tid sedan fick arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv rätt mycket uppmärksamhet för rapporten Den offentliga lönefällan. Den påstår att offentliga arbetsgivare är sämre än alla andra arbetsgivare på att skapa jämställda löner.
Och visst är det så. Inom offentlig sektor tjänar kvinnor mindre än hälften av vad männen gör.
De fakta som rapporten presenterar är korrekta, även om jag tycker att de är något gamla och mätperioden begränsad. Men jag tror att man överskattar de positiva effekterna av att släppa in konkurrens från privata intressen. Det räcker inte.
Konkurrens är bra, men eftersom till exempel privat vård oftast handlas upp av det offentliga så är skillnaden mellan privata och offentliga löner inte så stor som man vill göra gällande. Bemanningsföretagen utgör ett undantag. Däremot delar jag helt och fullt Svenskt Näringslivs uppfattning att högre utbildning för kvinnor inte premieras lika högt i kommuner och landsting som inom den privata sektorn.
Kommunförbundets chefsförhandlare Marcus Gustafsson försökte när han kommenterade rapporten i morgon-tv göra det till en resursfråga, men visst är problemet en utbildningsfråga.
I Vårdförbundet har vi länge anmärkt på att kvinnor med »medellånga« högskoleutbildningar i jämförelse med dem som har gymnasieutbildningar inte får betalt på samma sätt som män med motsvarande utbildningar. Kvinnor i vården får inte samma »utbildningspremier« som män.
Både kommuner och landsting har under senare år fått en hel del slantar, men de har inte gått till löner i någon större utsträckning, mig veterligen.
Som jag ser det är problemet i stället att varken Marcus Gustafsson, eller de politiker som skrev under avtalet, har lyckats övertyga kollegerna ute i kommuner och landsting om fördelarna med det nya lönesystemet.
På de arbetsplatser där man har insett sambandet mellan löner, kompetens och verksamhetsutveckling, och vågar sig på att sprida lönerna, där skördar man också framgångar.
Arbetsgivarorganisationerna måste förklara förutsättningarna bättre, visa på de goda resultat som trots allt har uppnåtts sedan mitten av 1990-talet, så att fler följer efter.
Trots att vi börjar närma oss mitten av pågående avtalsperiod finns det alldeles för många arbetsgivare som inte ser lönen som en tillväxtfaktor och en investering. Alldeles för många ser den bara som en kostnad som måste hållas så låg som möjligt. Med det begränsade synsättet är det svårt att åstadkomma förändring.
Man kommer inte åt orättfärdiga löneskillnader och åstadkommer ingen verksamhetsutveckling om man inte vågar satsa både lokalt och individuellt. Både kompetensen och det bidrag man lämnar till verksamheten måste ligga till grund för lönesättningen.
Men vi har en hel del att göra i Vårdförbundet också. Den medlemsenkät som vi nu har fått resultatet av visar att missnöjet bland medlemmarna fortfarande är stort när det gäller lönerna.
Trots att löneutvecklingen har varit god för många, så har den varit långt ifrån tillräcklig för alla.
Utvecklingen går åt rätt håll, men den sker för långsamt. Fler och fler tar mod till sig och förhandlar själva, men alldeles för många sitter fast i det gamla. De tycker att det nya lönesystemet är obegripligt, svårt att hantera, ja i en del fall rent av orättfärdigt. Men ju mindre lönespridning desto lägre lönenivå om man ser till hela kollektivet.
Vårt mål är att alla Vårdförbundets medlemmar ska våga kräva betalning för utbildning och förkovran. Alla ska ha mod att kräva besked om utvecklingsmöjligheter och karriärvägar.