”Utgå från patienten”

Psykiatrisk omvårdnadspersonal ser sällan familjen som den resurs den är och förvaltar inte patientens sociala nätverk. Patientens perspektiv saknas i den psykiatriska omvårdnadsforskningen och det är ett stort glapp mellan teori och praktik.

Omvårdnad och arbetsterapi i den psykiatriska omvårdnaden heter en av de 22 underlagsrapporter som hör till Socialstyrelsens nationella översyn av den psykiatriska vården.

Syftet med rapporten var att belysa psykiatrisk omvårdnad utifrån aktuell internationell litteratur, enkätstudier och upprop till personal i de tre yrkesgrupperna. Skriften, på 150 sidor, vänder sig till yrkesverksamma på området, studerande, beslutsfattare, administratörer och andra som berörs och det är Socialstyrelsens förhoppning att den ska inspirera till diskussioner bland psykiatripersonal.

Rapportens författare, Ingalill R Hallberg, sjuksköterska och professor, skriver i tidskriften Vård 3/97 att hon efter sin omfattande genomgång av litteratur om psykiatrisk omvårdnad börjat fundera på ”vad vi gör, hur vi gör, vad vi uppnår med det vi gör och hur vi vet att det vi gör faktiskt leder till det vi tänkt att det skulle leda fram till”.

Forskning efter mall
Hon har funnit att förvånansvärt få har forskat med ett inifrånperspektiv på psykiatrisk sjukdom, problematik eller behandling. Mycket av forskningen beskriver problemen utifrån till exempel via i förväg uppgjorda mallar, med diagnoskriterier eller skattningsformulär där det på förhand är bestämt vad som är viktigt att fråga om. Framför allt teoretisk litteratur beskriver hur man kan förstå psykiatriska vårdtagare och vad som är bra för dem. De teorierna tycks inte bygga på vårdtagarens syn på vad som är problem, vilka mål han vill uppnå och vilken väg dit som är bäst, utan snarare på vad deras ”skapare” ansett vara bra för patienten.

Ingalill Hallberg pekar på glappet mellan teori och praktik. Omfattande litteratur talar för att insatser i öppna vårdformer ger betydligt bättre resultat än de som är bundna till en institution, både vid nyinsjuknande och vid långvarig problematik. Men i realiteten tycks den psykiatriska omvårdnaden främst vara bunden till sjukhus och sluten vård.

Familjen glöms bort
Ett annat glapp gäller vårdpersonalens förhållande till vårdtagarens familj. Omfattande forskning visar att familjen är eller kan vara en positiv möjlighet, men den enkätstudie Ingalill Hallberg genomfört bland skötare, sjuksköterskor och arbetsterapeuter visar att bara en mindre del av omvårdnadspersonalens arbete är familjeorienterat eller har undervisande inslag. Frånsett krisinterventionen vid akut insjuknande i psykos tycks metoderna i psykiatrisk omvårdnad inte ha påverkats av de resultat som forskning om familjen, familjeorienterat arbetssätt i relation till vårdtagarens utveckling, och livskvalitet presenterat.

Ingalill Hallberg skriver att strategier måste utvecklas för att förvalta det sociala nätverk som personer med psykisk problematik har , liksom strategier för att stödja de med psykiska problem att hitta en roll och plats i samhället.
Hur omvårdnadspersonalen i den specialiserade psykiatrin ser på relationen till vårdtagaren, det vill säga vilket närmelsesätt som är mest ändamålsenligt ur perspektivet vårdtagarens hälsa, oberoende och livskvalitet är en särskilt viktig fråga för framtiden.

Det finns studier som indikerar att vårdtagaren vill mötas av ”aktiv vård”, inte ”bara vara” tillsammans med vårdpersonalen. De vill ha aktiv hjälp att formulera sina problem, hitta strategier för att komma tillrätta med dem, och de vill framför allt ”lära sig” om sig själva och ta kontroll över sitt liv. Utifrån sin enkätstudie efterlyser Ingalill Hallberg en mer aktiv, målinriktad och systematisk insats.