UTMANAR MANLIGHETEN

En man som blir barnmorska gör mer för manligheten än den som bestiger Mount Everest. Det säger Henrik Eriksson som snart doktorerar på hur manliga sjuksköterskor utmanar bilden av vad manlighet är.

Behövs den manliga sjuksköterskan? Ja, men inte för att agera lyftkran eller för att höja löneläget utan för sin egen och för »manlighetens« skull, säger Henrik Eriksson, sjuksköterska och doktorand vid institutionen för vårdvetenskap vid Mälardalens högskola.

I vår kultur manifesteras manlighet i styrelserummet, framför datorn, i bilverkstaden eller på byggarbetsplatsen. En man förväntas inte torka en gammal kvinnas stjärt, lägga en sval hand på hennes panna eller sitta vid sängkanten och tala lugnande. Män, och kvinnor, begränsas av könsrollerna. Det är därför män bör bli sjuksköterskor. För att bredda repertoaren av vad som anses vara manligt.

Sedan tonåren har Henrik Eriksson vetat att det var sjuksköterska han ville bli. Han valde vårdlinjen på gymnasiet för att sedan direkt söka till den då tvååriga sjuksköterske-utbildningen. 20 år gammal tog han sin examen och började på en hjärtintensivavdelning på Mälardalens sjukhus där han stannade i fem år. Han läste 80 poäng vårdpedagogik åren 1993–97 och påbörjade därefter sin doktorandutbildning. I år ska han doktorera i ämnet »Maskulinitet som projekt och identitet i svensk sjuksköterskeutbildning«.

Börjar redan på dagis
Henrik Eriksson är 33 år, har två barn och slås av hur vi redan på dagis börjar inlärningen av vad som är manligt och kvinnligt och vad som hierarkiskt anses stå över det andra.

– Se bara på mina barns dagis där avdelningarna heter Lille Skutt, Skalman och Bamse. Där börjar barnen på Lille Skutt och går vidare för att slutligen nå »starke Bamse«. Och varför inte Barbie, Cindy och Shelly förresten, säger han.

Van vid att stå utanför gemenskaper iakttar han processer med en utanförståendes ögon; som deltidsanställd på 15 procent, som tillfällig doktorand bland de anställda vid institutionen, som inskriven student vid universitetet i Göteborg där han nästan aldrig befinner sig. Kanske är det därför han ifrågasätter det vi tar för sant och väljer att inte ta manligheten för given.

På frågan vad manlighet är för honom svarar han: »positioner, kulturella avlagringar, diskurser, praktiker«. För en forskare inriktad mot genusfrågor är könet något som ständigt skapas och återskapas genom våra attribut och våra handlingar. Så för Henrik Eriksson är manlighet ett projekt i ständig rörelse och under ständig förändring.

– Det är ett politiskt och socialt projekt som syftar till att upprätthålla privilegier, förtydligar han.

En konstruktion som för den delen inte bara bärs upp av männen själva. Även kvinnor är präglade av den gällande genusordningen, att män är överordnade kvinnor, och bekräftar hellre män än varandra. Eller väljer en man att representera dem i till exempel fackliga sammanhang.

Snarare än att ha en gynnsam effekt på det kollektiva löneläget blir männen positivt särbehandlade och får ganska raskt en statusfylld position. Erfarenheten visar att de inte gynnar kvinnorna i vården.

Männen »åker glashiss«
– Enligt studier som gjorts bär de flesta kvinnliga sjuksköterskor på erfarenheten att manliga inbrytare inom deras yrken innebär en tillbakagång för dem själva, säger Henrik Eriksson och påpekar att var femte manlig sjuksköterska, jämfört med var tionde kvinnlig, har en ledande position inom vården.

Manliga sjuksköterskor »åker glashiss« där kvinnliga stöter i ett »glastak«, som forskaren Hans Robertsson vid Arbetslivsinstitutet har uttryckt det. Henrik Eriksson citerar en amerikansk forskare som sagt att männen måste gå bakåt i en rulltrappa som rullar uppåt för att inte klättra i sin karriär som sjuksköterskor.

Förklaringar om manliga sjuksköterskor som en udda slags män av ett särskilt feminint slag ser han som försök att »legitimera den hegemoniska manligheten«. Bilden av den ideala manligheten befästs genom att den manliga sjuksköterskan definieras som en avvikare.

Ett sätt att rädda undan lite av »den manliga hedern« är att söka sig till teknikintensiv sjukvård, att forska eller att bli chef. Henrik Eriksson beklagar att duktiga manliga sjuksköterskor belönas med uppmuntran att avancera när de egentligen borde få höra: »Du som är så duktig på att vårda borde verkligen fortsätta och utvecklas inom det.«

Men han erkänner också att det är svårt att inte påverkas av andras förväntningar, och insikter om kulturellt skapade könsroller botar inte behovet av att bli bekräftad. Det är i den samhörighet som män skapar bland varandra som en manlig sjuksköterska möter det verkliga motståndet. Många män skrattar åt män som hotar genusordningen.

»Jag är ingen rebell«
– Jag är ingen rebell, och vet inte ens om jag är förespråkare av en omstörtning av genusordningen.

Henrik Eriksson tillstår att han mer framhäver sin forskarroll bland personer han anar har en traditionell könsuppfattning, och sin sjuksköterskeroll där det okonventionella i hans val möter uppskattning.

För honom är synen på manliga sjuksköterskor inte bara
ett intellektuellt problem. Det är också en konkret känsla.

Alla män som blir sjuksköterskor bryter mot könsmönstret, men en könssegregering som är både horisontell och vertikal sker även inom sjukvården. Oftare än sina kvinnliga kolleger blir männen chefer och de befinner sig inom specialiteter där män förväntas befinna sig. De skulle kunna ta steget ut och välja sektorer som är i det närmaste »manstomma«. Till exempel äldrevård eller förlossning.

Manligt bli barnmorska
Genus konstrueras i styrelserummet, men också i förlossningsrummet, konstaterar Henrik Eriksson. Han har kommit att bli intresserad av manliga barnmorskor, eller snarare av bristen på dem. De är färre nu är på 80-talet, berättar han och ser det som ytterligare en effekt av hur vi betraktar manligt och kvinnligt.

– Jag tycker att män gör mer för svensk manlighet genom att bli barnmorskor än genom att bestiga Mount Everest, säger han lite syrligt och är kritisk till hur medierna bidrar till att skapa bilden av manlighet genom den stora uppmärksamhet de ägnar åt »bragder« av det slaget.

– Det är de manliga sjuksköterskorna som är oförutsägbara och omdefinierar manlighetsbegreppet – inte bergsbestigarna.