Utplanad kurva – trend eller tillfällighet?

Den senaste tioårsperioden har Vårdförbundets medlemmar haft en mycket bra löneutveckling, men 2004 planar kurvan över reallönehöjningen ut. »Det är bara en tillfällig dipp«, säger den nyvalda ordföranden Anna-Karin Eklund.

Igenomsnitt ökade lönen för Vårdförbundets medlemmar med 2,0 procent, det vill säga precis i nivå med den lägsta nivå som finns i avtalet. Löneökningen var i procent räknat större för Kommunal; ökningen för deras medlemmar i vården var i genomsnitt 2,7 procent. Också läkarna klarade sig något bättre än sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. För läkargruppen som helhet blev löneökningen 2,3 procent.

Fungerar inte Vårdförbundets lönemodell längre?

Jodå, det tycker Vårdförbundets nyvalda ordförande Anna-Karin Eklund. Hon är inte uppgiven, Vårdförbundets lönemodell håller också i framtiden:

– Visst är det en dipp på kurvan. Men den är bara tillfällig!

Fortfarande – räknat på den senaste tioårsperioden, det vill säga från 1995 – har Vårdförbundets medlemmar haft en mycket bra löneutveckling. Under åren sedan 1995 har lönerna ökat med 54 procent (löpande priser). Men medan Vårdförbundet tidigare under den här perioden hade högre löneökningar än Läkarförbundets och Kommunals medlemmar, har dessa i år knappat in på försprånget.

När det gäller läkarna är man tillbaka till situationen 1995. Läkarna hade då – och har också i dag – en i genomsnitt dubbelt så hög lön som Vårdförbundets medlemmar. Uttryckt i kronor innebär det förstås att lönen har ökat betydligt mer för läkarna. Läkarförbundet redovisar en medellön på 45 801 kronor (+1041 kronor under 2004) medan motsvarande siffra för Vårdförbundet är 22 861 kronor (+441 kronor under samma period).

Varför har det då blivit så lite pengar i år?

Anna-Karin Eklund anser att det finns flera skäl till att löneökningstakten för Vårdförbundets medlemmar har avtagit.

– Löneökningstakten på den svenska arbetsmarknaden har allmänt sett »växlats ner« eftersom inflationen i princip har upphört, säger hon. Dessutom har kommuner och landsting prioriterat att sanera sin ekonomi.

Och så har Vårdförbundets medlemmar inte haft ett så starkt stöd av marknadskrafterna.

Men flera av de här orsakerna borde inte påverka Vårdförbundets medlemmar mer än andra. Frågan är då varför löneutvecklingen är sämre än för Kommunal och Läkarförbundet.

Är lönerelationerna nu korrekta?

– Det finns en hel del medlemmar som har haft en positiv löneutveckling, men många är fortfarande »felavlönade«, säger Anna-Karin Eklund. Vi måste bli ännu bättre på att koppla ihop verksamhetsutvecklingen med löneutvecklingen. Det finns fortfarande för mycket pottänkande, både hos arbetsgivarna och hos oss själva.

De stora arbetsgivarna för Vårdförbundets medlemmar, kommuner och landsting, anser att det finns god tillgång på sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker.

Marknadskrafterna har därför inte stött löneutvecklingen för Vårdförbundets medlemmar.

– Men det är väldigt kortsiktigt tänkt, säger Anna-Karin Eklund. Efterfrågan kommer att vara stor också framöver, och arbetsgivarna måste värna om sina medarbetare även långsiktigt. Annars är risken stor att de lämnar vårdyrkena.

Fungerar lönemodellen verkligen lokalt?

Anna-Karin Eklund är lite tveksam. Hon tycker att det är långt kvar tills det nya löneavtalet och dess principer, inte minst kopplingen mellan verksamhetsutveckling och löneutveckling, har trängt ut till alla de politiker och chefer som til syvende og sidst bestämmer förutsättningarna och sätter lönerna.

Att pottänkandet sitter i väggarna förstår man när till och med Åke Hillman pratade om potter när det senaste avtalet mellan Sveriges kommuner och landsting och Vårdförbundet presenterades i december.

Åke Hillman är nyligen avgånget kommunalråd i Västerås och ordförande i Sveriges kommuner och landstings förhandlingsdelegation.

Och det finns också en del att göra när det gäller hur Vårdförbundets egna medlemmar använder de instrument som avtalet sätter i deras händer.

Anna-Karin Eklund tycker alltså inte att det finns någon som helst anledning att byta ut Vårdförbundets lönemodell. Den har varit framgångsrik de senaste tio åren. Utom då i fjol, men hon betraktar det dåliga utfallet för 2004 som en tillfällig dipp. Nu måste arbetsgivarna förmås att tänka mer långsiktigt och att verkligen tillämpa det nya avtal som träffades i slutet av förra året.

– Löneutvecklingsinstrumentet används i allt för liten utsträckning ute i kommuner och landsting. I stället används lönerna som ekonomisk regulator.

Det finns de som säger att det är hart när omöjligt att förändra lönerelationer på svensk arbetsmarknad. Drar en grupp ifrån, kommer andra grupper ifatt så småningom.

Vårdförbundets mål har ju varit att förändra relationerna mellan medlemmarnas löner och andra gruppers. Är det över huvud taget möjligt?

Anna-Karin Eklund är övertygad om att det går.

– Den utveckling som skett i yrket gör att våra medlemsgrupper ger ett mycket större bidrag till verksamheten än tidigare. De som kommer nya från utbildningen har en helt annan bild av sitt yrke, andra förväntningar på vad de ska uträtta. Det kommer att ge utslag i löneutvecklingen.

Och hon tillägger:

– Undersköterskor är också felavlönade, som grupp. Om man nu ska prata om grupper. Vår lönemodell är ju helt individinriktad.

Under senare tid har en del landsting övergivit sina arbetstidsmodeller, vilket lett till att många medlemmar mist tusentals kronor.

Vad ska medlemmarna lära av det?

Anna-Karin Eklund ser modellerna som en gammaldags lösning på ett ofrånkomligt problem.

– Jag tycker att lärdomen av det inträffade är att man ska ifrågasätta modeller med ersättningar vid sidan av löneavtalet över huvud taget. Jag ska ha lön för det jag bidrar med till verksamheten, och är det fråga om en verksamhet som pågår dygnet runt ska det ingå i min lön. Men det fordrar förstås att lönerna sätts helt individuellt.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida