Utsparkade från makten

Två kvinnliga landstingsdirektörer sparkades när de blev alltför hotfulla för sin omgivning. På ett brutalt sätt har de insett att ledningsgrupper måste bestå av lika många kvinnor som män.

8 januari 2001

Det sägs om sjukvården att den är en organisation som styrs av män och bärs upp av kvinnor. Mer än 70 procent av de höga administrativa cheferna i landstingen är män. »Så fort det blir fler än två kvinnor bland de högsta cheferna så åker en ut«, säger Eva Molin, numera verkställande direktör för Webbmentor, tidigare landstingsdirektör i Kalmar län, som blev sparkad från sin tjänst med buller och bång.

Manlig överordning och kvinnlig underordning är utmärkande för de flesta samhällen och att kvinnor som når en toppposition hotar en manlig maktstruktur är varken nytt eller ovanligt. »Ledarskap förutsätter maskulinitet och kvinnliga chefer förkroppsligar en motsägelse«, sa Anna Wahl, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, vid ett seminarium i höstas.

Uppskattade chefer på lägre nivå
– Sjuksköterskor är alltid oerhört och förbehållslöst uppskattade som chefer på avdelningsnivå, säger Eva Molin, själv tandläkare med flera chefsjobb inom landstinget bakom sig.

Värre blir det om de klättar högre upp i hierarkin och får inflytande över annat än omvårdnad.

– När de får ett större ansvar och har synpunkter på sjukvården i sin helhet blir de hotfulla. Då hotas den traditionella maktstrukturen som bygger på att läkaren är överordnad sjuksköterskan.

Eva Molin berättar om hur hon vid sitt tillträde som landstingsdirektör fick politikernas uppdrag att införa ett decentraliserat ledarskap byggt på dialog och delaktighet. Medarbetarna skulle få mer att säga till om. Det fick de. Men på bekostnad av centrala makthavare och politiker som inte stillasittande tänkte se sitt inflytande minska. För att den gamla ordningen skulle kunna återställas avsatte de sin landstingsdirektör.

– Jag utförde det uppdrag jag fick och för det blev jag sparkad, konstaterar hon i dag.

Att höga chefer inom landstingen sitter på något av en katapultstol har inte bara med frågan om manlig maktstruktur och hotfulla kvinnliga inbrytare att göra. Uppsalas förre sjukhusdirektör stannade på sin post i nio år. Det är ovanligt.

»Frågan är inte om man klarar av det här uppdraget – utan hur länge«, sa en gång en landstingsdirektör (man) apropå tjänstemännens svårighet att hantera den politiska makten i landstingen.

Och visst har Eva Molin även sett manliga kolleger få sparken. Men, säger hon, det ligger en stor skillnad i hur avskedandet går till.

– Kvinnor kastas ut på ett brutalare sätt, mer skymfligt och offentligt. Männen får sparken diskret. De får avgångsvederlag och sägs gå till nya uppdrag.

Män väljer män
Juristen Monika Olin Wikman hade haft flera ledande befattningar när hon blev landstingsdirektör i Värmland. Hon rekryterades för att förändra verksamheten och få budgeten i balans. När hon försökte genomföra sitt uppdrag krävde den politiska oppositionen hennes avgång.

– Män underordnar sig män, men har svårt att underordna sig en kvinna, säger Monika Olin Vikman, som blev överraskad av att finna att så mycket av de gamla mönstren levde kvar i Värmland.

Under sin tid som landstingsdirektör fick hon erfara hur de manliga cheferna valde och bekräftade varandra, bildade allianser och använde koder som hon som kvinna inte förstod eller gjordes delaktig i.

När männen började känna sig hotade underminerade de hennes beslut, till exempel genom att säga en sak i ledningsgruppen och göra en annan när de hade lämnat sammanträdesrummet.

– Jag »ärvde« en ledningsgrupp där jag var den enda kvinnan. I tidigare chefsjobb har jag lyckats få en jämn könsfördelning där besluten fattas. Det är viktigt för en bra ledning, säger Monika Olin Wikman.

Manlig profil ger framgång
Det händer att kvinnor rekryteras till toppositioner för att de ska införa något nytt, annorlunda, kanske lite mjukare och mer kommunikativt. Något typiskt kvinnligt.

Men olika undersökningar har slagit fast att skillnaderna mellan manliga och kvinnliga chefer inte är särskilt stora och enligt psykologen Sophia Marongiu är det kvinnor med en så kallad manlig personlighetsprofil som blir mest framgångsrika som chefer.

– När jag rekryterades till Kalmar var det för att politikerna
ville ha ett kvinnligt perspektiv på ledarskap. När jag väl var där förväntades jag vara som alla andra, säger Eva Molin.

Alla andra – det var män –  »lika som bär«, med en förmåga att förstärka varandra och därmed den rådande manliga chefskulturen.

För kvinnliga chefer finns fyra stereotyper att gömma sig bakom. Ekonomen Anna Wahl kallar dem maskoten, morsan, förförerskan och järnladyn.

Den som brukar klara sig bäst i maktens korridorer är järnladyn. Men hon får betala priset i form av ensamhet.

Källor:
Ironi och sexualitet – om ledarskap och kön av Anna Wahl, Charlotte Holgersson och Pia Höök. Carlssons förlag.
The meaning of gender in management av Sophia Marongiu.
Doktorsavhandling vid institutionen för psykologi, Uppsala universitet.
Kvinnligt ledarskap av Eva Molin. Verksamhetskultur Y AB.
Broschyr om De fem härskarteknikerna utgiven av ROKS
(Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige).

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida