Våga prata om inkontinens
Han hette någonting på H och han hade skitit på sig. Det visste alla. Det gick som en löpeld från mun till mun bland gårdens alla ungar. Vi hade knappt hunnit in i koltåldern. Ändå tyckte jag att det H hade gjort var ytterst pinsamt. Framför allt var jag livrädd för att själv en dag ertappas med att ha gjort på mig.
För helt säker kunde jag ju inte vara. Det var inte alla gånger man hann ner i tid från klätterställningen, vilket någon enstaka gång resulterade i blöta byxor. Det var pinsamt det också. Men det gick liksom inte att jämföra med det H hade gjort.
Från tidiga barnaår får vi lära oss att den som är stor ska klara sina toalettbestyr på egen hand. När vi inte klarar det skäms vi.
Och det är just vad inkontinenta människor ofta gör. De skäms för att de inte kan hålla sig som ?alla andra?, för att de är blöta och för att det luktar.
Vad många inte känner till är att inkontinens faktiskt är en
folksjukdom. I Sverige beräknas var tionde kvinna vara urininkontinent. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, har uppskattat att cirka 40 procent av alla kvinnor och 10 procent av alla män som besöker sin allmänläkare är urininkontinenta.
Anal inkontinens är inte lika vanligt. Men naturligtvis lika besvärande för den som är drabbad. Många vågar inte ens söka hjälp. Hellre lider de i det tysta. Kanske för att de inte tror att någon hjälp finns att få. Eller för att de inte vet hur de ska prata med doktorn eller sjuksköterskan om så intima saker som kiss
och bajs. Initiativet måste därför tas av personalen, vilket inte
alltid görs.
Å andra sidan är det inte alla gånger så lätt för en ung sjuksköterska att fråga en jämnårig patient om hans eller hennes toalettvanor. Det tillhör inte direkt vardagsämnena när vi träffas på tu man hand i samhället i övrigt. Trots att vi alla kissar, bajsar och pruttar ? mer eller mindre regelbundet ? är det ingenting vi pratar med andra om.
Här spelar medierna en viktig roll. Genom att lyfta fram problemen, diskutera möjligheterna till hjälp och bot och visa att det inte är självklart för alla att kunna hålla tätt blir det lättare för alla att inte bara prata om det utan också att söka hjälp för sina besvär. Temabilagan om inkontinens bidrar förhoppningsvis till att även en och annan professionell vårdgivare mer öppet kan prata om inkontinens med sina patienter.