Vägen tillbaka kändes lång och osäker

Peter Brusén är hemma igen efter en svår olycka på Hawaii, där han bröt ryggen. Han oroar sig för flytten från sjukhuset till ett rehabiliteringscentrum, men tänker på vad författaren Yrsa Stenius berättat om rehabiliteringen efter en depression:

6 oktober 2006

En mentalskötare satt en kväll på hennes sängkant och förklarade vad meningen var med allt som hände omkring henne. Han beskrev varför hon tog den och den medicinen, vad psykologen, läkaren och skötarna hade för uppgifter, varför hon var på just den kliniken, vad som troligen skulle ske härnäst och så vidare. Det lugna samtalet gav hennes kaos en mening och ett sammanhang. Allt det som hände kring henne fick plötsligt en iakttagbar betydelse. Först då kunde hon själv ta en aktiv del i sin egen rehabilitering och inte bara passivt iaktta vad andra gjorde.

På neurologen på Karolinska sjukhuset berättade man för mig om den särskilda vårdkedjan som fanns i Stockholm. Det gav mig, på samma sätt som för Yrsa Stenius, en mening och ett sammanhang åt det som skedde. Men informationen kunde ha varit tydligare – jag visste hur det var men inte riktigt hur det skulle bli. Inför flyttningen till Frösunda var jag därför rädd för de nya kraven och att misslyckas. Vägen tillbaka till ett vanligt liv kändes fortfarande oändligt lång och osäker. Bakslagen blev alltid plågsamma påminnelser om hur svårt skadad jag faktiskt var.

Det finns en grundläggande omständighet bakom min rehabilitering som har varit helt avgörande. Alla i vårdkedjan har hela tiden tagit för givet att jag skulle tillbaka till ett vanligt vardagsliv hemma, men också till mitt arbete på Socialstyrelsen. De var även tydliga med att jag hade en egen förmåga att klara allt detta utan omfattande stöd av en personlig assistent. Den inställningen var aldrig »förhandlingsbar«. Vad andra, utifrån många års erfarenhet förutsåg, internaliserade jag omedvetet till en tilltro på min egen förmåga. Hade min omgivning istället trott på oförmåga hade jag blivit oförmögen. Nu var det tack och lov tvärtom!

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida