Vårda även feta med respekt

Jag vill med mitt bidrag få ett patientperspektiv på ämnet fetma. Ett bemötande som bygger på respekt och att du ser individen och inte alla kilon kan vara avgörande för om patienten alls ska våga komma tillbaka till dig.

2 september 2005

Jag vill ge en bild av hur vardagen kan te sig för denna grupp människor. Det handlar om dem som har en så pass stor övervikt att det ställer till praktiska problem i vardagen. Orsaken till att en patient är överviktig är i det här fallet oväsentlig. Det är det faktum att patienten lider av fetma och hur du och andra i vården bemöter henne som är det primära.

Upplevelsen av att leva som gravt överviktig eller fet varierar givetvis från individ till individ. För en del medför det praktiska problem, som att de kanske undviker vissa situationer som till exempel socialt umgänge i form av biobesök, teater eller att gå ut och äta. Många av dem med rejäl fetma är dessutom vana vid att bli kritiskt granskade av människor i omgivningen. Ett besök i affären för att köpa mat kan orsaka en del skamlöst nyfikna blickar ner i vagnen och rentav plumpa kommentarer om det skulle finnas något mindre nyttigt där.

 

De som är överviktiga löper en större risk att skadas i trafiken eftersom många bilbälten inte är anpassade för någon med stor kroppshydda. Ett stort inhemskt bilmärke har till exempel bälten som knappt räcker runt en välväxt herre som inte lider av någon större övervikt. Spärrarna man måste passera för att komma in på en del sportarenor, tunnelbanestationer och olika nöjesetablissemang är ofta trånga och det krävs näst intill våld för att klämma sig igenom.

Under den varma årstiden ser du sällan någon med fetma sitta på en uteservering och njuta av en kopp kaffe och lite sol. Anledningen är att de flesta uteserveringar har små klena vita plaststolar som har stått i solen ett tag. Den som är fet riskerar att fastna med baken eller att stolsbenen ger vika. Att en stol går sönder är bland det värsta som skulle kunna hända. Förutom skammen att ha sönder stolen tillkommer att det kan bli problem att ta sig upp eftersom det ofta är trångt mellan borden och kroppen inte är den vigaste.

 

Att bege sig ut och shoppa kläder är för många ett stort nöje. Men att kunna gå in i en affär och välja modell och färg är något som inte alltid står den feta kvinnan eller mannen till buds.

Om inte utbudet i affärerna räcker till så är alternativet att beställa via postorder. Många är de kunder som beställer och provar de kläder som de får hemskickade, bara för att upptäcka att de inte passar. Storlekar varierar oerhört och passformen är inte alltid den mest klädsamma för den stora figuren.

Banta? De flesta har prövat ett otal olika sätt att gå ner i vikt med mer eller mindre lyckat resultat. Många som har varit med ett tag vet exakt vad de ska äta, eller rättare sagt undvika att äta. Kunskap är inte lika med att kunna omsätta det i praktiken. Många har misslyckats så många gånger i sina försök att gå ner i vikt att de är rädda för att ens försöka.

När de söker sig till sjukvården för att få hjälp med till exempel en stukad fot, frekvent huvudvärk eller allergi, kan det hända att de inte blir tagna på allvar, utan att deras problem i stället förvandlas till något som relateras till fetman, trots att det handlar om något helt annat. Det jag tycker är märkligt är att vi som ska föreställa experter på omvårdnad ibland inte har förmågan att skilja på sak och person, utan att en del fördomar dessvärre får ta sig uttryck i mötet med patienten.

Ibland kan vår ambition att se till hela patientens livssituation uppfattas som uttryck för fördomar, eftersom en patient som har tidigare erfarenheter av att bli mindre bra bemött i sin kontakt med sjukvården kan ha svårt att se att det är vår upp-gift.

 

När du möter denna grupp patienter så skulle jag vilja att du förutom att bemöta dem på samma sätt som andra patienter, också tänker i praktiska banor. Om patienten till exempel ska vägas, förvissa dig då om att vågen kan mäta tillräckligt höga vikter. Skammen det innebär att stiga upp på vårdcentralens/avdelningens våg och inse att kroppen är för tung är inte någon angenäm upplevelse. En blodtrycksmanschett som inte räcker runt armen lägger inte heller grunden för en bra allians.

Om du ska ta blodprov, så kommentera inte att patienten är svårstucken på grund av sin övervikt, han/hon har säkerligen hört det förut.

Om patienten ska sitta ner och vänta, eller sitta ner för samtal, se då till att det är en stol som patienten sitter bekvämt i. Precis som med vita plaststolar så är en del stolar på mottagningar och avdelningar rangliga och de som har armstöd kan vara för smala.

Om du har en patient som är inneliggande, se då till att patientkläderna räcker till i storlek. Om det inte finns, fråga grannavdelningen i stället för att säga »vi har ingen i din storlek«, om du inte kan säga det på ett bra sätt. Se till att sängen eller britsen är tillräckligt hållbar.

Tänk också på att den nyopererade patienten kan behöva ett extra handtag för att komma upp i sittande ställning. Be din kollega om hjälp när du ska hjälpa patienten upp, i stället för att låta bli att hjälpa till om du är rädd för att skada din rygg.

 

Varför skriver då jag om detta? Jag ska vara lite personlig och berätta om mig själv. En historia som liknar de flesta rejält överviktigas. Jag har varit överviktig sedan de tidiga tonåren. Jag har gjort otaliga försök att gå ner i vikt. När jag var 20 år blev jag erbjuden att antingen få käkarna hopsydda och leva på flytande föda eller genomgå en magsäcksoperation. Men jag tackade nej och var övertygad om att jag aldrig i livet skulle göra något sådant. Jodå, det fanns faktiskt de som lät sy ihop sina käkar, men jag har aldrig sett någon uppföljning av några eventuella resultat.

Av egen kraft gick jag ner 30 kilo och upp 40. Flera gånger. Gick ner 60 och upp 80. Det var för cirka sex år sedan jag gick ner dessa 60 kilo med hjälp av Viktväktarna. Visst, så länge jag höll deras rekommendationer stenhårt funkade det, men deras metod ger inte utrymme för en godisråtta som jag. Suget efter socker pockade hela tiden på att tillfredsställas.

Jag testade till och med både Zoloft och Prozac på eget initiativ för att se om depression eller tvång var en orsak till mitt matbeteende. Men nej, det blev ingen som helst effekt trots att man äter dem i betydligt högre doser när man behandlar tvång i stället för depressioner.

 

Till sist började jag bli rädd för vad som skulle ske om jag inte lyckades vända den uppåtgående viktkurvan. Jag har alltid jobbat mycket, pluggat mycket, engagerat mig fackligt och tidigare varit kontaktombud i Psykiatriska riksföreningen för sjuksköterskor med mera. Men till sist blev jag tvungen att välja bort en del av de saker som var viktiga för mig för att prioritera mitt jobb på en akutpsykiatrisk avdelning och orka med det. Jag fick remiss till kirurgen på Sahlgrenska universitetssjukhuset och blev uppsatt på kö till en viktreducerande operation – en kö som är lång!

 

Till sist satte alla kilon oundvikligen käppar i hjulet och jag var sjukskriven i några månader. Jag har alltid haft normalt blodtryck, ingen diabetes eller andra följdsjukdomar relaterade till övervikt. Men med sjukskrivningen kom rädslan att jag inte på egen hand skulle kunna få till stånd en viktminskning. Jag började i en terapigrupp med kognitiv beteendeinriktning och gick där i två terminer. I slutet av första terminen beslutade jag mig för att inte vänta i den långa operationskön inom den allmänna sjukvården. Jag fick tid på Sophiahemmet i Stockholm och blev opererad med en gastric bypass i december 2003. Efter det fortsatte jag terapin ytterligare en termin.

Att jag har lyckats så bra tiden efter operationen tackar jag min terapi för. Hade jag inte tagit itu med mina hjärnspöken och mitt ätande så är jag övertygad om att det inte alls hade fungerat så smärtfritt som det har gjort. Jag har inte ångrat en sekund att jag gjorde min operation. Jag har gått ner 87 kilo. Under denna viktresa har jag endast ett fåtal gånger fått känning av de upplevelser som operationen medför om man äter fel. Självdisciplin och en strukturerad matordning är en förutsättning.

Jag vill med detta förmedla att det faktiskt inte finns några omöjliga fall, det gäller »bara« att individanpassa behandlingen. Ett värdigt bemötande är givetvis grunden för att kunna arbeta med dessa patienter. Den gamla frasen »behandla andra som du själv vill bli behandlad« är a och o! Så nästa gång du träffar någon som jag i din roll som vårdare, tänk på att den du möter är värd din respekt och din professionella omvårdnad.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida