Vårdens stress knäckte Karin

Nu är det dags att summera sommaren -98. På många håll har sjuksköterskor tvingats skjuta på sin semester, arbeta extrapass och hålla verksamheten uppe under pressade förhållanden. Priset kan för många bli utbrändhet. Om hur det känns att bränna ut kropp och själ kan Karin Nordin berätta. I dag har hon lämnat sjukvården och känner sig mer positiv än på länge.

Nu är det dags att summera sommaren -98. På många håll har sjuksköterskor tvingats skjuta på sin semester, arbeta extrapass och hålla verksamheten uppe under pressade
förhållanden. Priset kan för många bli utbrändhet. 
Karin Nordins hem bär tydliga spår av hennes talang och kreativitet. Ute blommar resultatet av hennes odlarintresse och inne pryds väggar och bord av tavlor och konsthantverk. Hennes tolkning av Sergels marmorstaty Amor och Psyche väcker min beundran, liksom ett fantastiskt schackspel i keramik. Det är lätt att förstå att konsten och förmågan att skapa har hjälpt Karin att komma över den kris hon gått igenom de senaste åren.

På min fråga vad det var som fick henne att bli sjuksköterska, svarar Karin ”intresset för de vetenskapliga ämnena”. Inte som de flesta: en vilja att hjälpa och vårda – utan ett genuint intresse för medicin, anatomi, kemi. ”Jag var sugen på kunskap”.
Hon började som sjuksköterska inom åldringsvården i början av 80-talet. Patienterna var vårdkrävande och arbetet tungt men hon minns att det trots allt rådde en kamratlig anda på arbetsplatsen.

– Om ledarskapet och arbetskamraterna är bra kan man stå ut med mycket, säger Karin.

Påfrestande nattjänst
Så småningom förde arbetet henne till en medicinklinik på länssjukhuset. Hon hade ingen fast tjänst och för att få en sådan tackade hon ja till en natttjänst. Att arbeta natt innebar att ställas utanför den samvaro och det inflytande som dagpersonalen fick möjlighet till. Mycket av informationen nådde inte nattgänget. Och med krav på effektivisering och allt mer avancerad medicinteknisk utrustning att sköta ökade påfrestningarna.

När Karin väntade sitt tredje barn i slutet av 1989 försökte hon byta till dagtjänst. Hon hade åderbråck och ont i ryggen och svårigheter att ställa om dygnsrytmen. Men hon satt fast i sin nattjänstgöring. Arbetsgivaren erbjöd henne inget alternativ.

Det slutade med att hon blev heltidssjukskriven tills hon skulle föda sitt barn.

Karins berättelse är en berättelse om brist på gensvar och brist på inflytande och om bitterhet på en, som hon säger, stelbent arbetsgivare som aldrig lyssnade. Men också om ilska som inte vågar uttryckas. Vem känner inte igen känslan av vanmakt när man sitter på ett möte eller i en grupp och tycker en massa men inte vågar säga det rent ut. Eller hur många har inte stått inför en krävande patient och funnit sig i att hunsas – utan att våga slå näven i bordet.

Gick in i ett mörker
För Karins del var det just en ovanligt krävande patient som blev droppen. Hon minns att hon efter en natt, då hon inte klarat av de krav patienten ställde och heller inte förmått att säga ifrån, bara inte orkade mer. Det var en ny känsla, att tappa kontrollen över jobbet och känna att hon inte räckte till som sjuksköterska. Karin blev rädd. Hon sjukskrev sig igen och satt därhemma utan att orka röra sig.

– Jag kunde inte jobba en enda natt till. Jag kunde ingenting, säger hon.

Karin beskriver sin utbrändhet som att gå in i ett mörker och inte veta vart man ska ta vägen. Som att tappa sitt språk och inte hitta något nytt. Som att helt ha gjort slut på sina krafter utan att ha något förråd där man kan hämta nya. Hon säger att vägen mot utbrändhet gick sakta men säkert. Hon kämpade på men till slut nådde hon någon sorts gräns och då bara brast det. Inte ens familjen kändes viktig.

– Omgivningen märkte att jag var sliten, trött och irriterad. Själv upplevde jag bara en stor trötthet. Jag orkade ingenting.
Varje småsak kändes som en stor belastning. Det är svårt att upptäcka att man inte orkar något.

När Karin sjukskrev sig för tredje gången blev hon, inför sina arbetskamrater, utskälld av sin chef för att hon ställde till besvär genom sin frånvaro. Det var ju svårt att hitta ersättare på natten. Då brast också något i henne. Inte bara förtroendet för chefen. ”Att bli utskälld så inför alla andra fick mig att sjunka ihop och börja gråta.”

Så småningom sökte sig Karin till företagshälsovården och fick där kontakt med en personalkonsulent och en läkare som sjukskrev henne ett par månader. När hon kom tillbaka till arbetet fick hon arbetsträna på avdelningen under dagtid. Då hoppades hon fortfarande att hon skulle få tillbaka sina krafter. Kanske kunde en dagtjänst vara lösningen. Att gå bredvid kändes lättsamt och inte så krävande. Det passade henne då. Men sommaren innebar nya tunga patientgrupper och när hon klagade på den pressade arbetssituationen beskyllde chefen henne för att vara negativ till allt.

– Min chef var så arg att hon stod och stampade – men i stället för att visa den ilska jag kände gick jag undan och grät.

Karin fortsatte arbeta något år. Arbetsvardagen fylldes av möten om organisationsfrågor och neddragningarna gjorde arbetet ännu mer pressande. Det var svårt att få tillräcklig tid till patienterna och Karin kände irritationen stiga. Det var slitigt på jobbet, kafferasterna blev fem minuter och lunchen en kvart, om det blev någon alls. Det var också slitigt att ordna barntillsyn under de oregelbundna arbetstider hon och hennes make, som också är sjuksköterska, hade.

– Jag hann inte med mina arbetsuppgifter och kvällsgänget var tvunget att vänta en halvtimme innan de kunde få min rapport. Det försenade ju även deras arbete.

Ordnade fackligt möte
På Karins initiativ ordnades så småningom ett fackligt möte om situationen på avdelningen.

Hon visste att det inte bara var hon som gick hem och grät om dagarna, så hon tog Gud i hågen och sa sin mening under mötet: ”Jag har svårt att säga nej”, ”Jag vet inte vilka arbetsuppgifter jag ska prioritera och vad jag ska dra in på”.

Hon fick inte stöd från något håll. Utom från en kollega som, efter mötet, kom fram till henne och sa att hon förstod precis vad Karin menade.

Karin återkommer till avdelningsmötet under sin berättelse. Hon tyckte att det var obehagligt på flera sätt. Den känsla av maktlöshet – och kanske ensamhet – som det väckte gjorde henne deprimerad. Hon blev sjukskriven igen men den här gången tog hon också kontakt med huvudskyddsombudet på sjukhuset. När hon talar om den här tiden i sitt liv låter hon förbittrad. Hon som ville så mycket med sitt arbete inom sjukvården. Och fast hon i dag håller på med något som känns helt rätt för henne kan hon sörja förlusten av det yrke hon en gång valde för att hon var djupt intresserad av det. Hon hade varit en nyfiken och ambitiös sjuksköterska som drivits av en stor lust att lära.

Karin tycker att sjukvården kännetecknas av en stor stelbenthet som hon tror är typisk för stora organisationer.

– Jag har aldrig fått gehör för de förslag till lösningar för mig som jag har haft. Det är mycket som inte ens gått att prova och det beror väl på brist både på resurser och ork.

– En stor arbetsplats måste ha lösningar som passar alla, inte bara några stycken, säger hon.

Kroppen sa ifrån
När en kollega på ett möte beskrev avdelningen som en bra arbetsplats kände Karin inte igen sig, men hon vågade heller inte säga ifrån. Återhållen ilska är en känsla som återkommer i hennes berättelse. Ilskan och känslan av att aldrig bli lyssnad på eller bekräftad blev så småningom för mycket. Kroppen sa ifrån igen.

– När man är utbränd värker hela kroppen och vägrar att göra som du vill. En gång åkte jag till akuten med en så häftig huvudvärk att jag tappade känseln i halva ansiktet. Det gjordes alla möjliga utredningar men till slut blev det bedömt som spänningshuvudvärk, berättar Karin.

Efter att återigen ha blivit sjukskriven gick hon aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Hon kunde inte tänka sig att göra sig själv så illa, säger hon. Men en kurator och huvudskyddsombudet på sjukhuset gav henne det stöd hon så väl behövde. De lyssnade och bekräftade. Karin säger att utan samtalsstödet från kuratorn, som hon hade under något år, och utan stödet från facket hade det gått åt pipan för henne.

– Stödsamtalen har hjälpt mig att upptäcka vem jag egentligen är och vad den mentala ”ryggsäcken” jag bär på genom livet innehåller. Det har varit guld värt.

Började på målarkurs
Men även en andra arbetsträning under ett halvt år slutade med sjukskrivning. Därmed var det också slut med arbete inom sjukvården för Karins del. Nu insåg hon att det var dags att ta ansvar för den egna hälsan och det egna livet.

– Allt det här har lärt mig att jag är viktig och att jag har rätt att vara glad, fri och stolt över mig själv, säger Karin.

Hon insåg att om det var något ansvar hon skulle ta så var det för sig själv och sitt eget liv. Det var en ny känsla. Och det kändes så befriande att få erkänna att hon var trött på att ta ansvar för andra att själva ordet ansvar fortfarande får henne att stegra sig.

När Karin varit sjukskriven igen i ungefär ett år började hon en kvällskurs i måleri. Tisdagskvällarna när hon fick gå iväg och måla kom att betyda mycket för henne. ”Det kändes som att det var då jag levde på riktigt.” Men hon var fortfarande sjukskriven och kroppen var trött och värkte. Läkaren som sjukskrivit henne sa att hon bara skulle vila. Och det gjorde hon. Oftast var hon ledsen, funderade och grät.

– I dag skulle jag ha tyckt att det var tråkigt att bara ligga och göra ingenting  men då var det precis vad jag behövde.
En annan insikt Karin fått är att det är nödvändigt att säga ifrån. För henne är beslutet att säga upp sig ett sätt att kraftfullt markera att ”det här tänker jag inte finna mig i längre”.

Hjälpen har för Karins del funnits i det stöd hon fått av kurator, fack och vänner. Men den effektivaste medicinen mot utbrändheten har ändå varit det egna skapandet. För även om den inre resan inte är över ännu är hon mer optimistisk i dag än hon någonsin varit.

– Jag känner mig säkrare på mig själv än tidigare och jag är inte rädd att göra det som behövs för att utvecklas som människa.

Aldrig mer sjukvården
Konsten har betytt oerhört mycket. Livet slutar inte att vara komplicerat för att man får göra något man trivs med, säger Karin, men det är ändå på ett helt annat sätt. I dag vet hon vad positiv stress innebär. Och hon vet också att hon inte behöver ge allt hela tiden.

Karin säger att hon aldrig vill tillbaka till sjukvården igen. Det närmaste hon kan tänka sig är att bli bildterapeut. Men hennes framtidsdrömmar är yvigare än så. Huvudsaken är det egna skapandet: konst eller kanske en egen handelsträdgård. Varför inte studier på Konstfack? Det viktigaste för henne är att hon får behålla sin själsliga och fysiska hälsa. Och det tror hon i dag att hon har goda förutsättningar att få göra.

– Min dröm om framtiden är att aldrig sluta utvecklas som människa. Men jag tar en dag i taget, säger Karin Nordin, en gång utbränd sjuksköterska som hittat en väg tillbaka. Inte till vården – men till livet.