”Vårdpersonal kommer möta fler patienter som mig i framtiden”

När ”Elias” ropades upp under sjuksköterskeutbildningen var det ingen som svarade. Han blev själv överrumplad över att namnbytet gick så snabbt. "Jag var tvungen att fråga om efternamnet för att förstå att det var jag", säger han. Utredningen som ledde till diagnosen könsdysfori och behandlingen som följde tog desto längre tid, vilket ledde till perioder av problem. Men idag trivs han med både sin privata och professionella identitet.

Fyra gula chevroleter står på rad i fordonshallen. I somras tog Elias Hedlund lastbilskörkort för att få köra dem. Ytterligare en intern förarutbildning måste klaras av innan han får transportera patienter. Första tiden som ambulanssjuksköterska arbetade han därför mest i vårdutrymmet.

– Det var skönt att vänja sig vid en ny sak i taget, säger han.

Sedan i mars är han anställd vid stationen som ligger på det stora sjukhusområdet i Gävle. Innan dess tjänstgjorde han på mava och hjärtavdelningen.

– Jag har alltid haft en dröm om att jobba inom ambulansen. Största skillnaden mot en vårdavdelning är att man har en patient i taget att fokusera på. Eftersom man träffar alla möjliga patienter lär man sig något nytt varje dag.

Den här veckan har han nattskiftet mellan 18 och 08. Han hejar på kollegorna och lägger lunchlådan i kylen i personalrummet.

– Sedan jag blev sjuksköterska har jag aldrig känt att det är tråkigt att gå till jobbet. Jag träffar mycket folk och känner att jag gör samhällsnytta, säger Elias Hedlund.

Före kvällens pass ska han besöka en högstadieskola med sin nya föreläsning ”Ingen dans på rosor”. Publiken består av lärare. Skolsköterskan som bjudit in honom tog kontakt efter att en elev visat en tidningsartikel där Elias Hedlund berättar om den könsbekräftande behandling han genomgick för några år sedan.

I 25 år levde han nämligen – ofrivilligt – som kvinna.

– Jag kände mig som en kille redan som barn och har alltid vetat att jag är annorlunda. Om mina erfarenheter kan hjälpa en enda person så ställer jag gärna upp. Det är hemskt att känna sig ensam. Samtidigt är det viktigt att vara säker innan man påbörjar behandlingen eftersom den är oåterkallelig.

Han beskriver en familjebild från barndomen. Mamman har sytt upp tjusiga klänningar till systrarna. Men en av dem protesterar vilt mot klädseln – flickan som numera är Elias.

– Jag förstörde fotot helt eftersom jag grinade så mycket. Det är mitt första minne av att inte känna mig bekväm med min könstillhörighet.

Under hela grundskoletiden drog han sig undan och hade bara några få kompisar.

– På utvecklingssamtalen sade lärarna alltid att jag var för tyst. Men det var ingen som frågade varför eller undrade hur jag mådde.

Han berättade inte för någon om sina tankar och känslan av att vara född i fel kropp.

Stämningen på mitt gamla jobb var inte sådan att jag kunde komma ut som trans och känna att det var en trygg plats.

– Det fanns ingen jag hade förtroende för. Jag trodde att jag skulle bli utfryst från hela samhället och var rädd att inte kunna ha familj, vänner eller ett jobb. I högstadiet visste jag inte att det fanns andra som kände som jag. Det var inget man hörde om i skolan.

Han minns inte om det var i nian eller på byggprogrammet i gymnasiet som ämnet togs upp. Men han kände igen sig direkt i beskrivningen av en person som inte kan identifiera sig med sin registrerade könstillhörighet.

– Man pratade inte lika öppet om det som vi gör i dag. Internet och sociala medier var inte så utvecklade.

I 20-årsåldern började han må allt sämre på grund av alla funderingar som bubblade i huvudet.

– Jag försökte sysselsätta mig genom att jobba mycket eller umgås med vänner för att slippa vara ensam. Jag började på nytt söka information om transsexualism och följa Youtube-kanaler där människor i samma situation delade med sig av sin resa genom utredning och behandling. Det var en viktig del i min process att acceptera att jag var annorlunda.

Till slut valde han att anförtro sig åt sin nuvarande fru, som stöttade honom att söka hjälp. Vid den här tiden var de ett samkönat par sedan många år.

Elias hade förberett sig på förändringen genom att säga upp sig från jobbet inom kommunen, där han ledde kulturprojekt för ungdomar, och börjat på sjuksköterskeprogrammet i Gävle.

– Stämningen och jargongen på mitt gamla jobb var tyvärr sådan att jag inte kunde komma ut som trans och samtidigt känna att det var en trygg plats. Att berätta för kollegorna där kändes otänkbart. I gymnasiet valde jag mellan vård och omsorgs- eller byggprogrammet, så tanken att jobba inom vården fanns sedan tidigare.

Han skrev själv en remiss till psykiatrin, som avslogs. I stället hänvisades han till hälsocentralen. Där skulle Elias för andra gången berätta om sin situation och sina tankar, och återigen svek modet.

– Det var jättesvårt att säga det till en person till. Men läkaren var förstående och ställde tydliga frågor. Jag behövde i princip bara svara ”ja” eller ”nej”. Hon var också ärlig med att hon aldrig träffat en patient med samma problematik, och bad att få prata med sin chef och sedan ringa upp.

Det resulterade i en remiss för utredning i Uppsala. Väntetiden var ett år, och totalt skulle det ta över tre år innan behandlingen kunde starta, vilket ledde till perioder av ångest, depression och sociala problem.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Jag kunde få panik av att vara på offentliga platser, och i sociala sammanhang var jag oftast tyst på grund av att jag skämdes över min röst. Det var nog bra att jag hade många grejer på gång, mål som jag ville uppnå, som att klara sjuksköterskeutbildningen.

Han berättade tidigt om sitt beslut för föräldrar och syskon, via ett gemensamt brev på Messenger.

– De tog det bra. Mamma ringde upp och grät, men inte för att hon var ledsen utan för att hon förstod att det var jobbigt för mig. Min lillebror, som var nio eller tio år, tyckte att jag skulle kalla mig ”Danne”.

När han fick diagnosen könsdysfori levde han redan som man sedan flera år. Testosteronbehandlingen startade 2019, ungefär samtidigt som han tog sin examen.

Processen drog ytterligare ut på tiden, bland annat för att ett misstänkt hjärtfel upptäcktes. Det hade kunnat skapa komplikationer vid hormonbehandling.

– Jag blev ordentligt utredd, men det var ingen fara, säger Elias Hedlund.

Namnbytet gick fortare. Ansökan hanterades på några dagar och det ändrades automatiskt i alla register, bland annat på högskolans sjuksköterskeutbildning. Han blev själv överrumplad när föreläsaren ropade upp ”Elias” på ett seminarium.

– Ingen fattade vem de menade. Jag var tvungen att fråga om efternamnet för att förstå att det var jag. Efteråt använde alla kursare mitt nya namn, ingen kommenterade det ens.

I dag är han 31 år och får testosteronsprutor var tredje månad. Han har också genomgått en operation på en privat kirurgklinik. Djupare röst var den första märkbara förändringen. Humöret och tålamodet påverkades också.

– Det är som att komma i puberteten igen.

Bemötandet inom vården har han upplevt som professionellt och respektfullt. Särskilt tacksam är han över den ärliga läkaren på hälsocentralen där allt började. Men han märker att det finns en stor okunskap om patienter som genomgått könsbekräftande behandling.

– Eftersom antalet könskorrigeringar ökar varje år behöver vårdpersonal mer kunskap, de kommer möta fler patienter som mig i framtiden.

Den omfattande erfarenheten som patient påverkar honom i arbetet som ambulanssjuksköterska.

– Jag vet själv hur det är att ha känslor som andra inte kan relatera till eller förstå. Därför är jag ödmjuk inför hur patienten upplever sin situation. Det är viktigt för mig att varje patient som jag möter känner sig bekräftad och lyssnad på.

Valet att vara öppen med sin livshistoria var inte självklart, men han vill förmedla hopp och visa att man kan bli väl bemött och ha ett bra liv även med hans erfarenheter.

– Att vara transperson framställs fortfarande som negativt i många sammanhang, vilket orsakar stigmatisering. Ibland kan man hamna i situationer som känns svåra eller obekväma, men oftast är det inget hinder i min vardag att jag är transperson, säger Elias Hedlund.

– I dag mår jag otroligt bra och lever ett lyckligt liv, tack vare behandlingen jag fått.