»Varför har just jag drabbats?«

Inför en patients svåra frågor är det lätt att fly in i praktiska göromål, att skynda till nästa rum. Med landets första kurs för sjukvårdspersonal om existentiella kriser hoppas Susan Strang att fler ska våga stanna kvar och lyssna.

7 februari 2005

Den unge mannen på avdelningen låg inne för en misstänkt hjärntumör. Han var en lätt patient som skötte sig själv, i motsats till de andra som behövde hjälp med allt. En dag tog en sjuksköterska sig tid och frågade: Hur är det? Han blev så glad över hennes fråga. De satte sig i en vrå i dagrummet, som var den enda plats som fanns. Då kom allt ur honom. Han var 22 år, nygift och under den lugna ytan var livet kaos. Gick tumören att operera? Kunde han hoppas att få leva? Vågade han skaffa barn? Skulle han dö? Vad skulle han säga till sin fru? Då skramlade matvagnen in på avdelningen och en kollega påpekade att det fanns matbrickor att dela ut.

– Hon gjorde det inte av illvilja, men av okunskap. På de flesta avdelningar värderas det som ska göras, inte samtalet, säger Susan Strang, som har skrivit en avhandling om andliga och existentiella frågor i vården.

Samtalet borde inte vara lågt värderat, för sjuksköterskan har också ansvar för patientens existentiella behov, poängterar hon. I Socialstyrelsens författningssamling (sosfs 1993:17) står att:

»Omvårdnadsåtgärder spänner över ett brett fält från högteknologiska insatser till stöd i existentiella kriser.«

I dag dominerar synen på sjukdom som en obalans mellan celler i den fysiska kroppen och att själen och existentiella spörsmål är irrelevanta. Men att det inte är riktigt så enkelt visar andra studier i Susan Strangs genomgång. Där framgår att om patienten och de anhöriga kan se en mening med sjukdomen klarar man den bättre, oavsett vilken utgången blir
– fortsatt liv eller död.

För Susan Strang, som har skapat en kurs till stöd för personal i dessa ämnen, är det viktigt att kursen handlar om existentiella frågor, för att särskilja dem från religiösa eller andliga frågor. Att det råder en viss begreppsförvirring vet hon från början av sitt avhandlingsarbete. I en enkät till 191 sjuksköterskor (141 svarade) på sjukhus runt om i landet ansåg de att existentiella frågor handlade om andlighet och i första hand religion. Men eftersom de inte var troende var det inget de kände till. Och dessutom var det nog inget som passade just på deras avdelning.

Fast även om de flesta inte ansåg sig vara religiösa så trodde de att det fanns något – något större, någon högre makt, någon mening i livet. En känsla som de ofta upplevde i naturen.

– De flesta av oss, patienter som sjuksköterskor, är ovana vid att prata om liv och död och meningen med livet. Kanske är det något vi spekulerat kring över ett glas vin på lördagskvällen, säger Susan Strang.

Men med en allvarlig sjukdom i kroppen är det ingen spetsfundig fråga längre. Perspektivet förskjuts. Det som var viktigt i går är kanske oväsentligt efter diagnosen. Med alla obesvarade frågor kan det vara lätt att vända sig till den som finns där i sjukrummet, som sköter om en, och be om råd.

För att kunna möta en patients existentiella frågor är det viktigt att veta hur man själv reagerar och känner inför lidande och död. Att man är ganska klar över vem man är och var man står.

– Sjuksköterskan behöver mod att stanna upp inför patientens frågor, mod att härbärgera den ångest patienten uttrycker, säger Susan Strang.

För att orka det behöver man ha god självkännedom.

Att skaffa sig det är självklart en livslång process som kan fördjupas genom egen terapi, men det är framför allt ett förhållningssätt. I motsats till andra arbetsuppgifter som ofta handlar om att göra, finns det när det gäller existentiella frågor inte mycket mer än att bara vara. Och det räcker oftast, menar Susan Strang. Vi tror kanske att vi behöver ha färdiga svar, eller de rätta tröstande orden. Men ibland finns det ingen tröst att ge.

En bättre metod är att bekräfta patientens upplevelse av förlust, om det nu är så hon beskriver det, och hjälpa henne att komma på sina egna svar.

På hospiceavdelningar är man ofta medveten om hur viktigt samtalet är. Men även på vanliga vårdavdelningar möter personalen ofta döende. Därför är det viktigt att det finns tid för eftertanke och reflexion på avdelningen. Man ska inte behöva ta med sig sina upplevelser hem.

För många brandmän är det självklart att sätta sig ner efter en utryckning. De talar om sina känslor och upplevelser kring den senaste utryckningen, vad som gick rätt, vad som blev fel. Det borde vara lika självklart på vårdavdelningar, menar Susan Strang.

När hon intervjuade sjuksköterskor var det många som kände att frågorna om liv och död tärde mycket på dem. Flera berättade hur de har gått hem och gråtit i timmar efter uppskakande dödsfall.

En sjuksköterska hade haft ett svårt dödsfall på julaftons morgon. Hon var helt slut när hon gick hem för att fira jul. Hennes familjeliv blev en så grym kontrast till det hon upplevt att hon bröt ihop och grät. Så ska det inte vara. Det är ledningens uppgift att skapa en atmosfär som tillåter samtal både med patienter och kolleger, anser Susan Strang.

– Vi är inga robotar. Ska vi orka måste vi få ur oss det som är svårt, tillsammans med våra kolleger. Det ska vara en del av vardagsrutinen. Annars orkar vi inte möta patienternas existentiella frågor.

Kontakt: Susan Strang, tel 031-342 37 58, susan.strang@vgregion.se

LÄS MER:
Strang, Susan. Spiritual/existential issues in palliative care. Doktorsavhandling. Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 2002.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida