Vårtecken i Vårdförbundet

Det har hänt någonting med Vårdförbundet. Årsmötena är välbesökta och dagordningarna är välmatade, men mötesformerna är friare och mer lustfyllda.

Säkrare vårtecken än avdelningarnas årsmöten får man leta efter. Ljusets återkomst och övergången till sommartid
kan möjligen slå dem. Fler och fler deltar och det är inte »bara« de gamla ansiktena som syns utan många nya. För tio eller femton år sedan var vi ungefär samma människor som ständigt närvarade. Allt vi tog upp kändes segt och gammalt. Pliktskyldigt arbetade vi oss igenom dagordningarna och var till liten inspiration för varandra.

I dag är stämningen en helt annan. Det bubblar av skratt och glädje. Allvaret – valen, årsberättelsen och planeringen – finns fortfarande där, men mycket utrymme ägnas numera också åt samvaron. I dag går man till årsmötena för att ha trevligt och inte bara för att man måste.

Jag kommer att minnas mötena i Halland, Värmland och Dalarna lika mycket för Team K:s, Starboys och Lurby Stompers medverkan, som för föredragningarna. De fick oss att skratta tillsammans och det ligger en alldeles särskild glädje i detta.

Jag kommer också att minnas den sjuksköterska i Dalarna, 79 år gammal, som till följd av de upplevelser hon haft
av vården på nytt har gått in som medlem i Vårdförbundet. Dessutom har hon börjat plugga vid högskolan därför att hon vill vara med och förändra.

Ska man ta stämningarna på årsmötena som mätare på
temperaturen i förbundet så har vi en synnerligen frisk organisation för tillfället. Hoppas landsting och kommuner inser vilken otrolig guldgruva de har i våra yrkesgrupper. När de inser det fulla värdet kan de sluta ängslas för att riskera att vidta en massa kostsamma åtgärder till ingen nytta.

När vi beskriver vården i dag beskrivs den alltid i negativa termer. Därför är det värt att påminna om att det också sker en utveckling. Det sjuder av liv i verksamheterna.

När jag tänker på hur väl sjuksköterskorna jobbar på den palliativa vårdenhet jag besökte i Falkenberg, eller den positiva utveckling som skett på Kristinehamns sjukhus, då känner jag stor tillfredsställelse. Med hjälp av minicalls, telemedicin och särskilda mätstationer har den sjukhusanslutna hemsjukvården där byggt upp en bra kontakt med sina patienter. De är nöjda.

Men att nya former också kan ge känslan att man konkurrerar med varandra var Värmland också ett lysande exempel på. Distriktssköterskorna i Kristinehamn såg att deras yrkeskunskaper inte användes fullt ut – och det tycker jag är tråkigt. Men i stället för att se problemen kan man se möjligheter till en ny utveckling för distriktssköterskorna.

De är suveräna på att dirigera och skulle ledigt kunna axla lotsfunktionen. Det vore förskräckligt om verksamheten med sjukhusansluten hemsjukvård i Kristinehamn inte fick fortsätta.