Vem är chefen till för?

Tidigare i höstas skrev jag om vikten av att ledare utses för sina ledaregenskaper och inte på grund av sin yrkestillhörighet. Den senaste tiden har vi fått tydliga exempel på att alla inte tycker så.

Om man ska utgå från patientens behov måste man låta dessa behov avgöra vilka professioner som behövs för att ge den bästa möjliga vården. Men då krävs att man visar respekt för andra professioner och andra kunskaper än de egna. Om man menar allvar med att arbeta i team – med utgångspunkt i patientens behov – kan man inte samtidigt hävda att en särskild yrkesgrupp »äger« patienterna. Om patientens behov ska styra krävs att alla kompetenser samverkar.

När Sjukhusläkarföreningens ordförande Marie Wedin i november skrev i tidningen Sjukhusläkaren blev det tydligt att frågan om ledarskapet handlar om hela vårdens inriktning. Så här skrev hon: »Vi läkare ser mötet mellan oss och våra patienter som det viktigaste och vi vet att våra patienter förväntar sig att läkarna skall leda sjukvården och ta ansvar för sjukvårdens innehåll.«

Det är uppenbart att vi har olika perspektiv och det är kanske bra att det blir så här tydligt. Vårdförbundet hävdar bestämt att sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor har kunskaper som är avgörande för vårdens utveckling. Men vi hävdar inte att dessa yrkesgrupper är mer lämpade att vara chefer i vården eller att dessa grupper alltid har rätt svar på frågan: Vad behöver den individ som söker vård?

Läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm, kommenterade Marie Wedins inlägg och konstaterade att det inte finns någon väg tillbaka till den tid då endast läkare kunde bli verksamhetschefer. Det är ju lätt att hålla med henne om detta men dessvärre skrev Läkarförbundets centralstyrelse strax därefter en gemensam ledare i Läkartidningen där de utifrån behovet av medicinsk kompetens argumenterade för att vården ska ledas av läkare. De konstaterar dock, storstilat, att »om inte läkarna är beredda att axla detta chefskap måste andra professionella fylla det tomrum som uppstår«.

Även om Läkarförbundets ledning lyckligtvis skriver att vården i dag kräver teamarbete med patientfokus är bekymret att de ändå utgår från att den medicinska professionen är överordnad all annan kunskap – att patientens bästa hela tiden är liktydigt med att få behandling av en läkare.

Vi vet att det finns läkare som ser sig själva som vårdens centralfigurer. Vårdens organisation måste dock vara uppbyggd utifrån att patienten är den verkliga centralfiguren. Vi har en viktig uppgift i att ständigt påminna om detta.

Vill du ha hennes månadsbrev till din e-postlåda, skicka ett meddelande till orforande@vardforbundet.se