Krönika: Vem behöver väntrumsreklamen?

Nej, det dröjer inte, den är redan här: reklamen som når dig när du är som svagast och mest sårbar.
På många ställen i vården finns sedan länge en tv-apparat med reklam som rullar, riktad till dig som patient. Men är väntrummet verkligen en bra plats att utsättas för reklam? Just där kan vi människor uppleva våra allra sköraste ögonblick i livet.
?Vill vi verkligen sitta och titta på glada pensionärer som äter vitaminer när vi väntar på en anhörigs dödsbesked? Då, när vi tänker på den vi aldrig kommer att bli gammal med. Eller tvingas se blöjreklam med glada mammor och bebisar när vi har fått missfall? Eller kanske trådsmala modeller som visa kläder på catwalken, när vi sitter där med vår tonåring som har anorexi?
??Ofta visar reklamen glada och lyckliga människor som är friska och starka. De reser till platser vi kanske är för sjuka för att någonsin besöka. Säkert är reklammakarna inte några känslokalla idioter som struntar i sjuka och svaga. Men det kan lätt bli väldigt, väldigt konstigt. ?
Jag tror att de flesta tänker att en tv i väntrummet är en sorts tidsfördriv, patienterna ska inte ha tråkigt medan de sitter där. Men måste vi bli roade hela tiden? När ska vi möta oss själva, våra rädslor och slippa tänka på oss själva som en kund? ?
Till och med som nyfödda är vi nuförtiden potentiella kunder. Några minuter efter våra första andetag kan en barnmorska komma in med saker som barnet och föräldrarna får, till exempel blöjor, barnpuder och amningsinlägg från olika företag. Vill vi verkligen ha reklam i våra mest magiska tidpunkter i livet? Och är det här någonting som vårdpersonal får välja om de vill ha eller inte? Jag misstänker att de flesta inte ens har reflekterat över effekten. ??
Dumt kan det också bli på apoteket. Som när en vän hämtade ut sina receptbelagda värktabletter mot tandvärk. Alla kunder i kassan fick frågan om de ville passa på att köpa fin choklad till extrapris. Stackaren bakom disken insåg själv hur dumt det lät, men pekade på en skylt där det stod ungefär: ”Glömmer jag att fråga om du vill köpa choklad bjuder vi på den.” ?Varför utsätter man sin personal för det? Ska de verkligen tvingas att fråga folk med tandproblem, de som är fetmaopererade eller har diabetes om de vill köpa choklad?
?I de stunderna är det nog faktiskt mer synd om personalen än om patienterna.