Vem tror på enkla budskap?

Det har varit ovanligt många sjuka i min omgivning denna sommar. Därför har jag fått höra åtskilliga historier om hur det fungerar (eller kanske snarare om hur det inte fungerar) i vårdens verklighet. Det har handlat om långa väntetider, bristfällig information och försvunna remissvar så att plågsamma undersökningar har fått göras om. En trygg läkarkontakt har upphört och ersatts av olika läkare vid varje besök. Men trots allt strul har det berättats om ett bra slutresultat.

Historierna bekräftar den bild som målats upp av svensk sjukvård de senaste åren. Många problem i form av dålig organisation, brist på personal och resurser, men också en personal som kämpar in i det sista för patienten och en medicinsk säkerhet som trots allt hålls uppe.

Vården är i högsta grad en politisk fråga i det här landet. Den klassas alltid som en stor valfråga i väljarnas ögon. Det finns också en stor politisk enighet om att resurserna till vården ska fördelas på demokratisk väg. Även om driftformerna kan vara privata så ska politiska församlingar besluta om hur vårdpengarna ska användas.

Det sker på olika nivåer, i riksdag, i landsting och i kommuner, där riksdagens beslut naturligtvis är övergripande och ska gälla nationellt.

Ett av de absolut viktigaste beslut som riksdagen har fattat var det om prioriteringsordningen i vården från 1997. Där enades Sveriges valda parlamentariker om hur vården ska prioritera bland befolkningens behov av vård.

Beslutet var inte ett av de lättaste att fatta, eftersom det i sig måste innebära att vissa patienters behov prioriteras lägre. Efter riksdagsbeslutet har också en delegation arbetat med att föra ut tankarna bakom prioriteringsordningen och för att få i gång ett medborgerligt engagemang och en debatt i denna grundläggande och svåra fråga.

Det är därför så överraskande att det stora vallöftet i år handlar om vårdgaranti, en »reform« som många befarar kommer att strida mot den beslutade prioriteringsordningen.

Om budskapet är att alla ska ha rätt till behandling inom tre månader kan mindre prioriterade grupper gå före de svårt sjuka, som enligt prioriteringsbeslutet alltid ska tas om hand först.

För en politiker är det förstås ett behändigt budskap som är tänkt att locka väljare: »Vi garanterar att du får vård inom en viss tid.« Men det finns i dag inga planer för hur det ska genomföras i praktiken. Vårdens problem försvinner inte över en natt. En satsning på patientgrupper där köerna är långa, kan leda till oönskade konsekvenser för andra.

Cancerläkare i Stockholm berättar hur personalen flyr till bättre betalda jobb i verksamheter som arbetar med den tredje prioriteringsgruppen »Vård av  mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar« medan hans egna allvarligt cancersjuka högprioriterade patienter får ställa sig i kö och vänta på sin livsviktiga behandling.

Risken är alltså att vårdgarantin blir ett tomt löfte som ytterligare kan urholka förtroendet för vården och det demokratiska inflytandet över den.

Att väljarna inte ens nu före valet tror på vårdgarantin visar den undersökning som Vårdförbundet presenterade i somras. Av tio svenskar tror sju att en vårdgaranti riskerar att ge äldre och kroniskt sjuka sämre vård.

Budskapet »vårdgaranti« är alltså för enkelt för väljarna som med egna eller andras erfarenheter själva kan bilda sig en uppfattning av hur vården fungerar. När kartan inte stämmer med verkligheten, väljer trots allt de flesta den senare och lägger kartan i pappersinsamlingen.

Det kanske är dags att inse att det inte finns några enkla politiska budskap när det gäller sjukvården. Politikerna måste våga stå upp för det prioriteringsbeslut de själva fattat och därmed också ta djupare diskussioner med väljarna. Prioriteringar innebär även att välja bort och kunna stå för sådana beslut. Det handlar också om att diskutera var gränsen för samhällets vårdansvar går och vad som måste vara den enskildes ansvar.