Vem vårdar 40-talisten?

Fyrtiotalsgenerationen trycker på. Just nu befinner sig många av dem på toppen av sin yrkes- (och löne)karriär. Men om tre år börjar de gå i pension, och tio år senare är de alla pensionärer. Eftersom vi alla lever allt längre kan de som grupp se fram emot 15 år av aktivt liv och god hälsa. Men vid 80 börjar de sannolikt tackla av.

Vem ska då ta hand om dem? Och hur ska det finansieras?

Den frågan har Riksförsäkringsverkets (RFV) generaldirektör Anna Hedborg och hennes stab funderat över. Deras svar heter äldrevårdsförsäkring. Idén väcktes redan för ett år sedan, men har nu utvecklats i RFV:s årsbok Socialförsäkringsboken 2001.

Äldreomsorgen kostar i dag 60 miljarder kronor om året. När fyrtiotalisterna fyllt 80 kommer det beloppet inte att räcka långt. Kanske måste vi gemensamt satsa det dubbla.

Eftersom de efterföljande generationerna inte är lika många per årskull som fyrtiotalisterna kommer de att få en tung börda att bära. Anna Hedborgs och RFV:s förslag är att fyrtiotalisterna genom en äldrevårdsförsäkring redan nu ska börja betala för den äldrevård de så småningom kommer att behöva. Med en särskild avgift som börjar tas ut redan nästa år skulle en buffertfond kunna byggas upp för att täcka de extra kostnader som mängden fyrtiotalister orsakar.

»Det är en rättvisefråga att den här generationen sätter av resurser till sin egen äldreomsorg och äldrevård«, sammanfattade Anna Hedborg, själv fyrtiotalist, när Socialförsäkringsboken 2001 presenterades strax före jul.

Svagheten med RFV:s förslag är framför allt att man inte kan äta pengar. De måste – om 20-30 år – förvandlas från siffror på ett konto till varma och tjänstvilliga händer och hjärnor. Kommer det att gå?

Problemen ligger för övrigt inte så långt fram. Redan nu ökar andelen som ska bli försörjda av de yrkesaktiva. Och redan nu är vårdfolket ålderstiget. Nästan varannan har fyllt 45.

Motsvarande andel bland privatanställda är bara en tredjedel.

Det handlar alltså inte bara att sätta av pengar i en fond. Det gäller att locka dem som är på väg ut i arbetslivet att välja att arbeta med människor – att vilja arbeta i vården.

I Socialförsäkringsboken 2001 uppmärksammas detta problem också. Enligt RFV:s beräkningar handlar det om att på tio år höja andelen av 20–30-åringarna som är anställda i kommunerna från dagens 20 procent till en bit över 30 procent. Högre löner är förstås en viktig morot. RFV räknar i sina kalkyler med en ökning med trekvarts procentenhet över genomsnittet per år. Då skulle reallönerna för vårdpersonalen 2020 vara 16 procent högre än de är i dag.

Att vårdens huvudmän måste erbjuda högre löner för att locka fler att välja vårdyrkena är självklart. Vårdförbundets medlemsgrupper har också under det senaste halva decenniet legat i topp när det gäller löneutvecklingen.

Men det räcker inte med löner. Det är lika viktigt att förbättra arbetsmiljön för vårdens folk.

Vårdfacket har vid flera tillfällen under det senaste året beskrivit hur arbetsmiljöproblemen breder ut sig och kräver offer i form av utbrändhet och att vårdpersonal lämnar yrket i förtid.

Senast i det här numret återkommer vi till det så kallade maskfallet i Landskrona. En orimlig arbetssituation för en ansvarig sjuksköterska ledde till att ett bensår vansköttes så att det blev fullt av fluglarver.

Men de ansvariga i kommunledningen för hur vården organiseras och finansieras slår ifrån sig. Och Socialstyrelsen kan inte anmäla en kommun till Ansvarsnämnden. Det blir sjuksköterskan som får bära inte bara nesan av vanvården utan också hundhuvudet för att vården inte var optimalt organiserad och finansierad.

Det handlar också om att ta till vara alla möjligheter att använda resurserna bättre. Att vara effektiv handlar sällan om att springa fortare. Snarare handlar det om att tänka igenom det man ska göra, se till att alla anställda får utnyttja hela sin kompetens. Vårdcentralen i Norrahammar är ett exempel på det, operationsavdelningen i Varberg ett annat. Båda presenteras i det här numret av Vårdfacket.

Men då får man inte – som RFV gör på sidan 56 i Socialförsäkringsboken 2001 – ställa upp den felaktiga hypotesen att produktivitetstillväxten i vårdsektorn är noll!

Den myten trodde vi man hade gjort upp med för länge sedan.