Vems är ansvaret?

Klockan tre på morgonen en fredag i juli förs en kvinna i ambulans till sjukhus från ett äldreboende i Landskrona. De båda undersköterskorna i nattpatrullen hade hittat maskar i ett trycksår på hennes fot, den tjänstgörande sjuksköterskan hade beslutat att hon omedelbart skulle skickas till sjukhusets akutmottagning.

Inte oväntat hamnade maskarna på tidningarnas förstasidor och som toppnyhet i radions och tv:s sändningar.

Det var tv-reportaget från Polhemsgården i Solna som för några år sedan satte fokus på förhållandena i den kommunala vården. Chockade kommunalpolitiker lovade bot och bättring, riksdagen stiftade nya lagar i ett försök att hindra att vanvård uppstår, socialministern lovade nya resurser. Likväl fortsätter larmen att komma. Och de handlar inte bara om missförhållanden i den kommunala vården. Orimligt lång väntan på akuten, en förlossningsvård i kris i storstadsområdena är andra exempel.

I somras publicerade också Expressen tre sidor med namn och bild på läkare och tandläkare som drabbats av varningar eller erinringar av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Utan någon närmare analys av vad som låg bakom gjorde tidningen enskilda yrkesutövare till syndabockar för missgrepp som i många av fallen var engångsföreteelser och ofta kunde förklaras av stress, organisatoriska brister och andra förmildrande omständigheter.

Att medierna följer vården och vårdens tillkortakommanden är inte konstigt. Det är tvärtom självklart att det som händer i vården väcker stor uppmärksamhet. Som ingen annan samhällelig verksamhet är det i vården verkligen fråga om liv eller död. Och om att i möjligaste mån skydda de svagaste ibland oss från onödigt lidande.

Kanske är det orealistiskt att begära att dagspressens journalister på djupet ska känna till vårdens villkor. Men av arbetsledning i kommunen och de rättsvårdande myndigheterna väntar man sig mer.

Därför förvånar det mer att förvaltningsledningen i Landskrona som första åtgärd varnade den sjuksköterska som hade ansvaret för vården av kvinnan som fick maskar i sitt sår. Lika märkligt tycks oss åklagarens beslut att inleda en förundersökning om misstänkt misshandel.

För vem ska egentligen klandras för att kvinnans trycksår inte togs om hand på rätt sätt och att hon till slut fick fluglarver i sitt sår?

Var tar vårdpersonalens personliga ansvar slut och var börjar det ansvar som politiker och högre tjänstemän bär för att vården kan bedrivas på ett sådant sätt att patienterna inte drabbas av van-vård?

Och framför allt: hur ska vården organiseras framöver för att vi ska slippa läsa om patienter med trycksår i den kommunala vården – och alla andra problem som tynger vården, som till exempel krisen i förlossningsvården.

I Vårdfacket har vi upprepade gånger beskrivit alternativ för hur vården skulle kunna vara organiserad för att klara vård och omsorg på ett bättre sätt än den gör i dag. Det handlar om att mer effektivt ta tillvara den kompetens som sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor har – liksom givetvis kompetensen hos undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare och de andra som arbetar i vården och som ibland inte får komma till sin rätt på grund av organisatoriska missar.

Det handlar förstås också om resurser. På vilka grunder anser till exempel kommunledningen i Landskrona att det räcker med att två sjuksköterskor ska ta ansvar för vården av 60 mycket sjuka åldringar?

Alla som arbetar i vården har ett personligt ansvar för att vården bedrivs på ett bra sätt.

Men att göra felbehandlingar och andra exempel på vanvård bara till en fråga om enskildas missgrepp är inte bara orättvist mot vårdpersonalen. Det kan också förhindra insatser av organisatorisk och ekonomisk art som kan vara nödvändiga för att undvika onödiga fel och onödigt lidande framöver.