Vet du vad du ska göra?

Vet du vad du ska göra?
– I stället för att passivisera ska man stötta människors egen förmåga och kapacitet att göra något åt sin situation, säger Kerstin Bergh Johannesson, legitimerad psykolog och medicine doktor.?Foto: KCKP

Att ge krisstöd är lika viktigt vare sig det handlar om stora samhällskatastrofer som terrordåden i Norge och tsunamin i Thailand, eller personliga kriser vid olyckor, sjukdom eller dödsfall.

7 september 2011

Det vanligaste felet när vi försöker hjälpa människor som varit med om en olycka eller drabbats av en krishändelse är att vi betraktar dem som offer. Ett annat misstag är att vi tror att det alltid är bra att prata så mycket som möjligt. För mycket prat vid fel tidpunkt kan till och med skada.

Enligt den senaste forskningen är det viktigt att inte sjukförklara de drabbade och inte se dem som hjälplösa och svaga. Alla behöver inte heller prata av sig och berätta om vad de varit med om.?

— Vi säger inte längre att man ska ta hand om människor, nu säger vi att man ska ge dem stöd. I stället för att passivisera ska man stötta människors egen förmåga och kapacitet att göra något åt sin situation, säger Kerstin Bergh Johannesson, legitimerad psykolog och medicine doktor.?

Hon arbetar vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Här har man tagit fram en manual för psykologisk första hjälp som är tänkt för personal som ska ge drabbade stöd efter en krishändelse. Manualen bygger på den senaste forskningen inom krisstöd och skiljer sig delvis från vad man tidigare ansett.

Under 1980- och 1990-talen blev det populärt med ”psykologisk debriefing”. Tanken var att om människor som varit med om en kris eller katastrof fick berätta i detalj gång på gång vad de varit med om så skulle man kunna förhindra att en psykisk störning utvecklades efter den traumatiska upplevelsen. Men studier som har gjorts senare visar att sådana bearbetningar i bästa fall inte är skadliga och i värsta fall innebär en risk för att tillståndet förvärras.?

— I vissa fall kan det vara skadligt att strax efter händelsen i detalj berätta vad man varit med om. När en människa har drabbats av traumatisk stress ska man inte stimulera stress/hormonsystemet ännu mer. Då kan det överaktiveras i stället för att lugna ner sig, säger Kerstin Bergh Johannesson.?

Människor har en inbyggd förmåga att kunna återhämta sig och om de pressas att berätta i ett tidigt skede av en svår händelse kan det försvåra en spontan läkningsprocess.??

Kerstin Bergh Johannesson menar inte att man ska gå från en ytterlighet till en annan. För även om man inte ska dra ur människor det som de inte hade önskat eller tänkt berätta om är det naturligtvis viktigt att lyssna.?

— Man ska visa uppmärksamhet, lyssna och vara beredd att ta emot. När människor vill berätta ska de få göra det, då är det läkande och bra. Ofta behöver man berätta om och om igen vad man varit med om för att bearbeta händelsen.?

Många av de överlevande ungdomarna från Utøya kan ha behövt just det under första tiden efter det kall­blodiga dödandet ute på ungdomslägret, tror Kerstin Bergh Johannesson. De som får fortsatta problem kan komma att behöva mer specifika insatser, till exempel det som kallas traumafokuserad psykoterapi.?

När det gäller personal som har varit ute på stora olyckor och katastrofer finns också ett behov av att prata efteråt, även om den traditionella ”debriefingen” har spelat ut sin roll.?— Det ska inte vara obligatoriskt att delta, men arbetsledaren ska alltid erbjuda stöd, uppföljning och samtal för dem som önskar det.??Eftersom en kris inte är ett sjukdomstillstånd ska man inte rutinmässigt ge lugnande mediciner eller annan farmaka.?

— Det gör människor passiva och vi vill ju hjälpa dem att bli aktiva och kapabla att hantera sin situation. Om den psykologiska hjälpen inte räcker kan det naturligtvis behövas farmaka, men det är inget förstahandsval, säger Kerstin Bergh Johannesson. 

 Lästips: Per-Olof Michel, Kerstin Bergh Johannesson med flera Psyko­traumatologi: bedömning, bemötande och behandling av stresstillstånd. Studentlitteratur 2010.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida