”Vi hade inte ens skyddsrockar….”

För ett år sedan kom en kvinna som vårdats i Polen till Stockholm, infekterad med resistenta stafylokocker av typen MRSA. Tio personer smittades, varav flera nu bor på kommunala sjukhem och servicehus. Det finns en stor oro för hur den kommunala vården ska klara situationen.

På ett av Stockholms sjukhem stod i vintras katastrofen vid dörren. Personalen var i upplösningstillstånd, enhetschefen avsade sig ansvaret för arbetsmiljön. Oron började spridas till anhöriga och patienter. 

En tid dessförinnan hade patient B kommit till sjukhemmet. Han var infekterad med MRSA, dement och nedstämd.  B hade vårdats på infektionsklinik och varit isolerad i veckor, han ansågs nu medicinskt färdigbehandlad. Med såsande sår och i privata kläder, flyttade han in i ett eget rum.

Två sjuksköterskor på sjukhemmet berättar:

– Vi har 40 patienter, nej, boende, här.  Få av dem är uppegående. Vi är fyra sjuksköterskor och tio vårdbiträden och undersköterskor.

Och de beskriver arbetet: patientvård, infusioner, injektioner,  katetrar och blodtransfusioner. En läkare från en geriatrisk klinik kommer en gång i veckan. De boende stannar i allmänhet  tills de avlider. Smärtlindring och vård i livets slutskede är en betydande del av arbetet.

Inga skyddsrockar
Den största oron när B flyttade in, handlade om smittspridningen. 

– På sjukhuset hade han ju varit isolerad med sluss och allt. Här hade vi inte ens skyddsrockar! 

– De sa att MRSA inte smittar mer än andra bakterier, men ingen verkade riktigt veta. Vad skulle hänt om någon annan patient blivit smittad? Eller vi?

– Han satt ju i dagrummet och plockade med förbanden, medan andra boendes barnbarn sprang omkring och lekte. Av sekretesskäl fick vi inte tala om att han var smittbärare och vi kunde ju inte gärna låsa in honom på rummet.

Hygiensjuksköterskan från Södersjukhuset, Kerstin Mannequist, och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan,  Ann Lindgren,  fick träda in för att samla, stötta och informera personalen. 

Vad var det som gjorde att ni till sist klarade av situationen?
– Vi insåg att det inte fanns någon annanstans han kunde vara, svarar sjuksköterskorna. Vi fick lite utbildning och efter ett tag gick omläggningarna, skyddsrockar och tvätt på rutin. Patienten fick sitta ute i dagrummet med en filt om benen. 

– Så lärde  vi känna honom och hans anhöriga. Vi höll hans blodsocker i schack. Han började äta mer eftersom vi också erbjöd hans fru mat här. Han sov bättre, han fick smärtstillande och klådstillande. Vi lade om hans sår. Ja, han fick god omvårdnad helt enkelt. Han började trivas.

Och nu?
– Ja hans sår är läkta! Det finns inga bakterier kvar, säger sjuksköterskorna.

Om ni skulle få fler patienter med MRSA-smitta, hur skulle ni reagera då?
– Ja, det tar ju mycket tid, förstås. Vi skulle i så fall behöva mer personal…

Norden förskonat
På sjukhusen i till exempel Belgien och Storbritannien är MRSA mycket vanlig och i länder som Spanien och Grekland är uppemot 60 procent av alla stafylokocker resistenta. Sverige har liksom övriga Norden  hittills varit förskonat.
Kerstin Mannequist är hygiensjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm. 

– Ibland är det bara vancomycin som biter på MRSA. Och vancomycin vill man ogärna använda, eftersom det påskyndar resistensutvecklingen hos till exempel enterokocken som orsakar andra infektioner i vården. 

Kerstin berättar att det var i maj 1996 som en MRSA-smittad kvinna som vårdats på sjukhus i Polen, lades in på Södersjukhuset. En första medpatient smittades där.

– Vi har kartlagt hela smittkedjan om nu tio patienter. Två av dem är döda,  två bor på servicehus, en i handikappbostad. En är mannen på  det här sjukhemmet och övriga finns i eget boende.

– Vi får inte etablera MRSA i vår vårdmiljö, säger Kerstin Mannequist allvarligt. Vi måste ”mota Olle i grind”. 

Tillsammans med MAS Ann Lindgren ska hon utbilda all personal i kommunen. Och hon har infört en ruta för MRSA-kontroll i Södersjukhusets akutjournal. Alla patienter tillfrågas om de  nyligen vårdats på sjukhus utanför Norden. Vid minsta misstanke ska man odla från sår och instickställen och patienten betraktas som smittad tills man fått negativt svar. Liknande rutiner införs på flera sjukhus. 

–  Att identifiera de smittade, ge dem god sår- och infektionsvård och att förhindra smittspridning, är de viktigaste åtgärderna, säger Kerstin. 

Men ska inte de här patienterna isoleras?
– Nej, inte generellt. Strikt isolering på infektionsklinik är vare sig realistiskt eller människovärdigt. Det som krävs är en synnerligen god handhygien och goda hygienrutiner. 

– Det får inte finnas några luckor, och det kräver sin kvinna! Sprita händerna! Sprita händerna! Sprita händerna!

Men att det någonstans inom hälso- och sjukvården skulle finnas en särskild beredskap för att ta emot den här typen av patienter, är något hon inte är främmande inför.