Vi måste tala öppet om riskerna

Den nationella konferens om patientsäkerhet som bryskt avbröts när Anna Lindh avled i höstas fullföljdes för ett par veckor sedan.

Nu är både vi och arbetsgivarna glädjande överens med Socialstyrelsen om att det inte räcker med avvikelsehanteringen för att komma till rätta med misstagen. Ingen av oss tycker att det är rimligt att patienter dör eller får skador som leder till bestående men av dåliga rutiner i sjukvården. Vi är överens om att tala öppet om riskerna, jobba mer förebyggande för att undvika dem, och göra allt för att komma ifrån detta onödiga mänskliga lidande.

Alla som vänder sig till vården ska känna trygghet och kunna lita på att de får en säker vård. Alla som jobbar i vården måste få arbeta i en arbetsmiljö där de i så liten utsträckning som möjligt riskerar att göra misstag.

Självklart ska det finnas ett yrkesansvar. Den mänskliga faktorn kommer vi aldrig helt ifrån. Men man förebygger inte patientskador genom att skuldbelägga individer. Det som krävs är ett metodiskt och tålmodigt arbete med att utveckla rutiner och arbetssätt. Därför får det inte råda någon tvekan om att det är hsan och inte de allmänna domstolarna som ska hantera misstagen, för då förlorar vi både öppenheten bland personalen och chansen till rättelse.

Vi behöver lära oss är mer om varför vi gör misstag, och mer om hur vi kan bygga barriärer som minimerar riskerna för att de ska leda till patientskador.

Det kräver ett mycket aktivt ledarskap om man ska förmå alla i en organisation att medvetet arbeta med patientsäkerhet. Man måste analysera det som inträffar på ett mer systematiskt sätt än tidigare och göra förebyggande riskanalyser vid alla förändringar.

Konferensen om patientsäkerhet bjöd den här gången på många seminarier med bra exempel på hur man kan gå till väga.

I Östergötlands och Jönköpings län pågår ett aktivt arbete som omfattar hela landstingen.

Lunds universitetssjukhus imponerar med sitt mycket systematiska och genomtänkta sätt att ta fatt i frågorna. Bland annat visar man stor öppenhet gentemot allmänheten. Man arbetar mycket metodiskt med de förtroendegrupper som på klinikerna har ansvaret för att söka upp och stödja dem som har lämnat en avvikelserapportering eller blivit anmälda.

Alla de exempel vi bjöds visar hur viktigt det är att rapportering, analys och återföring fungerar. Det måste vara tydligt vem eller vilka som ansvarar för säkerhetsarbetet, och de som påtar sig ansvaret måste ges tid och resurser att jobba förebyggande. Detta kan inte nog understrykas.

För mig blev det dessutom återigen väldigt tydligt att arbetet för bättre patientsäkerhet är ett bra sätt att uppnå en bra arbetsmiljö.