Vid prioritering måste erfarenhet räknas in

När prioriteringar ska göras räcker det inte att luta sig mot evidensbaserad forskning, anser omvårdnadsprofessor Astrid Norberg.

När vi prioriterar ska vi självklart använda oss av det bästa som finns från forskningen. Problemet är att det inte finns tillräckligt mycket evidensbaserad forskning att luta sig mot, åtminstone inte inom omvårdnadsforskningen.
Det sa omvårdnadsprofessorn Astrid Norberg från Umeå vid sitt föredrag om prioriteringar baserade på evidensbaserad kunskap som hon höll för sjuksköterskorna på icn:s världskongress i Taiwan.
Inom medicinen, och då framför allt vid läkemedelsstudier, kan forskarna göra stora randomiserade och kontrollerade studier som sedan kan evidensbedömas enligt strikta kriterier. Men enligt Astrid Norberg låter sig detta ofta inte göras inom omvårdnaden, som är så mycket mer komplex att studera eftersom den i så hög grad bygger på relationer mellan de som vårdar och de som blir vårdade.
? Det går att kontrollera att patienterna på tusen olika ställen sväljer ett och samma piller. Men det är nästan omöjligt att kontrollera att varenda vårdare på en och samma avdelning gör på ett visst sätt dygnets alla timmar.

Astrid Norberg är med i en projektgrupp som håller på att göra en systematisk granskning av publicerade vetenskapliga studier inom demensvården. Granskningen ska så småningom resultera i en sbu-rapport (sbu= Statens beredning för medicinska utvärderingar).
? Det finns en hel del bra omvårdnadsstudier inom demensområdet. Men de är i regel så små att vi måste lägga samman flera stycken för att kunna avgöra om de pekar i en viss riktning.
I sitt föredrag var Astrid Norberg noga med att påpeka att vetenskap bara är en del av den kunskapskälla personalen måste ta hänsyn till när de gör kliniska prioriteringar. Sjuksköterskors och andra professionella vårdgivares praktiska erfarenhet är en annan viktig del. Men denna beprövade erfarenhet är inte nödvändigtvis av godo.

Även erfarenheten måste bedömas, säger hon, och tar som exempel när hon som ung arbetade som vårdare på ett hem för förståndshandikappade. Halva dagen ägnade personalen åt patienterna, resten av tiden drack de kaffe. För att spara tid blandade de huvudrätten och efterrätten på samma tallrik åt patienterna.
? Hade jag jobbat kvar där i 20 år hade jag visserligen haft en lång och beprövad erfarenhet av att arbeta med förståndshandikappade. Men min erfarenhet hade varit direkt oduglig, säger hon.

Samtidigt efterlyser hon mer av kunskapsutbyte mellan sjuksköterskor.
? När en läkare har ett problem ringer han till någon av sina expertkolleger. Däremot händer det ytterst sällan att sjuksköterskor konsulterar varandra.
Astrid Norberg berättar om en väninna som i många år hade behandlats för en neurologisk sjukdom. Väninnan fick cancer och hamnade på kirurgen. Ju längre tiden gick desto värre blev symtomen från hennes grundsjukdom. Först när hon i stort sett hade förlorat all känsel i kroppen reagerade personalen.

? Det hade inte behövt gå så långt om någon av kirurgsjuksköterskorna redan vid inskrivningen hade tagit kontakt med sjuksköterskorna på neurologen, för att få råd och tips kring hur patienten skulle skötas.
Astrid Norberg anser att även patienters och anhörigas egna erfarenheter och kunskaper är viktiga att ta hänsyn till.
? I en studie på diabetespatienter visade det sig att de som strikt lydde personalens råd mådde sämre än de som lyssnade till sina egna kroppssignaler.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida