Viktigt att ge svar på tal
Detta är av allt att döma min sista ledare. Den borde ägnas åt något tankeväckande. Inte den gamla välkända diskussionen om hälso- och sjukvården i samhället. Inte heller om kallsinnig och orättfärdig lönesättning av sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker. Och absolut inte om facklig förträfflighet och professionellt agerande i en likgiltig omvärld.
Dessvärre är det inom dessa områden jag rör mig mest – och bäst. Otaliga är de vårdfacksledare jag skrivit under årens lopp som med olika grader av indignation tagit upp debatter och förslag som varit aktuella hot mot Vårdförbundets medlemmar, deras valmöjligheter och professionella utveckling, deras löne- och anställningsvillkor. Och det stora gensvaret, som bland annat tar sig uttryck i telefonsamtal och personliga brev vid sidan av de många sidorna publicerade insändare och debattartiklar, vittnar om förtroende för detta sätt att bilda opinion inåt och utåt.
Det är i denna direktkontakt med enskilda medlemmar, läsare av Vårdfacket, som jag kan hämta inspiration till analyser av beslut som fattats både inom förbundet och ute i samhället. Jag har lärt mig väldigt mycket om hur verkligheten ser ut ur ett annat perspektiv än det som vanligen har varit mitt. Detta har varit nyttigt och nödvändigt som motpol till de ofta visionärt »fluffiga« och väl vägda uppfattningarna om medlemmarnas villkor, krav och åsikter som återfinns högre upp i den fackliga hierarkin. Med detta menar jag nu inte att jag hamnat mellan två oförenliga verkligheter – bara att det ibland har varit lite svårt att inse att det faktiskt rör sig om en och samma!
Nu är det dessutom mindre viktigt om jag kan tillgodogöra mig medlemmars upphetsade och i all hast nedskrivna tankar alternativt innebörden i en kongress eller styrelses under lång tid bearbetade och slutligt avmätta ställningstaganden. Det handlar istället om hur dessa båda kraftfält, medlemmarna och deras valda ledning, maximalt ska kunna samverka och dra nytta av varandras vrede, kreativitet och närhet till reell makt. Om konsensus är möjlig att uppnå i de stora, övergripande frågorna krävs om inte ett gemensamt språk så åtminstone någorlunda samstämmighet om målen. Innebörden i budskapen måste då vara begriplig även om själva formen för framförandet kan te sig på samma gång förenklad och sofistikerad, beroende på från vilket perspektiv man ser frågan. De stundtals häftiga debattinläggen med kritiken mot förbundsledningens uttalanden skulle kunna tyda på att man talar förbi varandra.
Vårdförbundets organisationsmodell bygger på tanken att en enskild medlem inte i första hand ska behöva komma till tals med representanter för förbundsstyrelsen för att bli uppmärksammad. Hon ska vända sig till sin närmaste företrädare på arbetsplatsen, som ska kunna driva frågan eller åsikten vidare inom den lokala organisationen. Om ärendet anses ha ett nationellt intresse finns ett betryggande antal sätt att föra det vidare, exempelvis upp till förbundsstyrelsen. På motsvarande sätt avses centralt fattade beslut nå de enskilda medlemmarna. Vårdfackets debatt- och insändarsidor bryter denna modell genom att förmedla skriftlig direktkontakt mellan enskilda medlemmar och ledningen. Det kan tyckas vara slöseri med alla inblandades energi och tid att de gång efter annan ska svara på enskilda medlemmars snarlika frågor. Men det är viktigt att tänka på att det publicerade svaret inte bara når den kritiska frågeställaren utan många fler, av vilka en del kan förmodas vara tveksamma till förbundspolitiken.
Det vore ju underligt om de som frågar, undrar och kritiserar i Vårdfacket bara går sina egna ärenden. Här finns ett mörkertal och kruxet är att vi inte vet hur stort det är. Men det är min djupa övertygelse att för varje gång kritik besvaras uppfattas budskapet inte bara av kritikern utan också av andra som helt plötsligt kan förstå varför ett yttrande eller ett ställningstagande blev som det blev.
Medlemmarna är det som gör förbundet men det är omöjligt att undersöka varje medlems uppfattning före ett ställningstagande. Medlemmarna har den ledning på alla nivåer som de själva varit med om att välja – må så vara genom ombud i enlighet med den representativa demokratin. Till ledningens mandat hör att uttala sig å medlemmarnas vägnar och att fatta beslut också efter ett begränsat remissförfarande.
Alla 112000 medlemmar i Vårdförbundet behöver inte instämma i ett beslut men för att förbundets idébygge ska kunna utvecklas och föras framåt måste de åtminstone ha förstått innehållet i det. Man kan säga att det blivit Vårdfackets uppgift att »översätta« och därför ska vi slå vakt om direktkontakten.