Vilken tur, han minns också

1 september 2003

Det var med stora förväntningar och viss bävan jag reste norrut. Ett gäng medelålders stadgade människor skulle återses efter massor av år.

Bästa kompisen och jag träffas på förmiddagen och efter bara några minuter är vi 15 år igen, pratandes i munnen på varandra. Regnet vräker ner och det är dags för nostalgivandring i skolan. Nervositeten kommer krypande. Kommer jag att känna igen alla? Och kanske ännu viktigare – kommer dom att känna igen mig? Man kanske inte har gjort ett så outplånligt intryck, som man i sina tuffaste stunder tror. Hemska tanke.

I fysiksalen blir jag fullständigt övermannad av minnen. Det var där vi satt, fast bänkarna stod annorlunda då, första kärleken och jag. I tio-elvaårsåldern hade vi lärt varandra att dansa och pussas. I tonåren blev vi varandras förtrogna. Och just där, i fysiksalen, avhandlades under högstadiet livets allvar och löstes världsproblem. Och, vilken tur, han minns också.

Lite senare på kvällen är det dags för fest. Nästan alla har kommit. Ett dovt muller hörs. In på parkeringen glider en raggarbil och ut kliver klassens busar, Nisse och Larry, med var sin öl i handen. Måste dom göra entré på samma sätt som dom gjorde sorti då, för 34 år sedan. Jag blir arg. Det tar en stund innan jag förstår. Nisse och Larry är numera ordentliga familjefäder. »Vi är ju inte ens raggare«, som Nisse förklarar senare. Jag och säkert många med mig hade reagerat precis som de ville, som vi skulle ha gjort då: »Måste dom alltid.«

Jag undrar vad det är som gör att man så gärna vill tillbaka till 15-årsåldern,
att en klassträff efter många år lockar så. Tonårstiden var ju inte bara positiv. Mycket vånda och många besvikelser fanns också med. Längtan efter att få bestämma själv, gjorde att man mycket hellre ville bli äldre – åtminstone 18.

För mig som lämnade bygden då, finns det många skäl att återvända, om än tillfälligt. Att få höra den vana och trygga dialekten igen. Och nyfikenheten: Hur blev livet för de andra? Och längtan efter att få dansa. Inte någon annanstans är det sådant drag på dansen och sådana fantastiska dansörer som i mina hemtrakter. Inte konstigt att vi aldrig ville sluta.

Efter klassfesten fortsätter vi till Folkets hus. Utanför är traktens ungdomar samlade, precis som då. Kan det vara någon idé för ett gäng medelålders tjejer och killar att gå in? Jodå, flickan i luckan ger besked: »Det är styrdans, så det är många äldre därinne.« Härligt. Vi får styra omkring varandra ännu en stund.

Det är fantastiskt att få den bekräftelse det innebär att träffas och minnas, så det får inte dröja för länge till nästa gång. Vi måste ju orka dansa.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida