Visst får man utvecklas som kommunal sjuksköterska

Det tycker sjuksköterskorna Ann-Christin Kärrman och Lotta Nilsson vid Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård i stadsdelen Älvsjö i Stockholm. De beskriver här hur de, inom ramen för sina anställningar, har fått möjlighet till egen utveckling och att driva projekt i syfte att utveckla äldrevården.

Förmånen att få driva projekt med stöd från disputerade kolleger gör att man utvecklas i rollen som sjuksköterska. Dessutom är det tillfredsställande att bedriva ett förändringsarbete som leder till att äldreomsorgen blir bättre. I vårt fall har det också inneburit externa kontakter, vilket är berikande eftersom vi därmed får ta del av andras erfarenheter inom vården av äldre. Vi inser att vi är privilegierade som arbetar nära en verksamhet som ger oss stöd. Men vi vill ändå passa på att uppmuntra våra kolleger landet runt som arbetar inom äldrevården och som vill driva projekt, att undersöka om det finns ett FoU-center eller liknande i ert län som kan ge det stöd ni behöver. Tala med era chefer om att få tid till utveckling på betald arbetstid.

Vardagen inom kommunens äldreomsorg är ofta pressad till bristningsgränsen och få tillfällen för reflexion ges. Vi anser att om vi i framtiden ska kunna rekrytera och behålla personal inom äldreomsorgen, så behöver vi tillsammans göra något för att höja statusen inom detta område. Kompetensutveckling är bara en del, men nog så viktigt. Vi vill uppmana våra kolleger i kommunerna att kräva utrymme för diskussioner och möjlighet till någon form av studier på arbetstid. Då skulle många intressanta förslag kunna fångas upp. Vi måste lyfta fram det positiva inom äldreomsorgen. Det får inte vara så att personal som arbetar med äldre inte vill tala om sitt yrke på grund av all negativ publicitet. Tvärtom måste vi tala positivt om vårt arbete och visa vilket fantastiskt arbete vi utför. 

Att arbeta heltid i verksamheten sliter otroligt på kropp och själ. Om vi i framtiden ska orka tror vi att ett alternativ för att undvika förslitningsskador och utbrändhet är att en viss del av arbetstiden förläggs i projekt, kompetenshöjande åtgärder eller liknande arrangemang. Att arbeta i projekt på halvtid och ute i verksamheten halvtid, har för oss varit en ytterst berikande upplevelse som innebär personlig utveckling och en möjlighet att framföra det positiva i demensvården.

Sedan måste arbetsgivaren också ta sitt ansvar och se till att de kompetenshöjande åtgärder som genomförts tas till vara på ett aktivt sätt. Fröerna som vattnats måste även få utrymme för att växa. 

I november förra året fick vi möjlighet att hålla våra livs första föredrag. Vi fick ett erbjudande från Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård i Älvsjö (KC) att delta som föreläsare på konferensen Kommunens sjuksköterska i Kalmar. Vi skulle på en timme presentera kc och våra projekt. Vi hade föreställt oss en mindre grupp på cirka 30 personer, men det visade sig att 180 personer kom till vårt seminarium. Det tyder på att sjuksköterskor i kommunal verksamhet är intresserade av vilka möjligheter det finns för kompetensutveckling och hur andra kommuner har löst det praktiskt.

Vi var otroligt nervösa inför detta uppdrag. Tack vare vänliga kolleger runt om i landet fick vi positiv respons efteråt och vi förstod att scendebuten hade gått bra. Denna upplevelse har verkligen stärkt oss som personer. Vi lyckades med något som vi aldrig hade föreställt oss att vi skulle kunna genomföra. Om vi någon gång i framtiden får ett liknande erbjudande så kommer vi båda tveklöst att anta det. Det är något speciellt med den »kick« man får efteråt.

Den vetenskapliga metodikens väg är lång och slingrig och det finns inga genvägar. Tack vare bra stöd och goda råd från arbetskamraterna på KC så har vi kommit igenom denna process ganska smärtfritt.

I Ann-Christins fall har det bidragit till en anställning som utbildningsansvarig på Solberga äldreboende. I samarbete med kc har doktorander föreläst för all personal inom äldreboendet. Det har varit föreläsningar om demenssjukdomar, bemötande, nutrition och mycket mer. Utbytet mellan KC och äldreboendet har varit och är positivt för bägge parter. Kompetenscentrum blir ett forum för diskussioner mellan olika yrkeskategorier, disputerade och doktorander, och därmed ett tillfälle för verksam personal att beskriva »verkligheten« inom äldrevården för forskarna och i sin tur ta del av och vidarebefordra nya forskningsrön till arbetskamraterna. Yrkesverksam personal kan tillsammans med forskare inom olika discipliner skapa modeller i strävan att införa forskningsresultat i verksamheten, vilket på sikt gagnar äldreomsorgen.

Visst finns det utvecklingsmöjligheter inom äldreomsorgen, om man ser dem!

Det här har vi kunnat göra:

Ann-Christin Kärrman:
Sedan jag bytt arbetsgivare, lämnat landstinget och börjat inom kommunen, har jag haft förmånen till personlig utveckling på betald arbetstid och i slutänden en möjlighet till fil.mag. i omvårdnad. Jag är tjänstledig 50 procent från Solberga äldreboende och har en projektanställning på KC.

Mitt projekt handlar om vårdares positiva upplevelser i omsorgen av personer med demenssjukdomar inom särskilt boende. Dagens debatt visar en negativ sida av äldreomsorgen, med bland annat svårigheter i rekrytering av personal. Då blir frågan om varför personal väljer att arbeta med demenssjuka personer intressant. Vad är det som gör att personalen trivs och stannar i yrket? För att ta reda på det har jag intervjuat sjuksköterskor, paramedicinare, undersköterskor och vårdbiträden i så kallade fokusgruppsintervjuer på ett sjukhem. Vid tre tillfällen intervjuades fem till sju individer, sammanlagt 19 personer. Det preliminära resultatet tyder på att det är den goda relationen  mellan vårdare och boende som är avgörande för om personalen upplever det positivt att arbeta inom demensvården.

Studien visar att personalen i mötet med demenssjuka äldre använder sig av kreativitet i form av dans, sång och humor i omsorgssituationerna. Arbetet upplevs som spännande och samtidigt som en utmaning i konsten att förstå och tolka en person med demenssjukdom. För att förstå en demenssjuk persons beteende, fordras kunskap om den äldres livshistoria – en inblick i den äldres upplevelser från svunna tider.

En vårdare beskriver det så här:
»För några år sen satt jag och prata med en farbror på balkongen om bilar. Då fråga jag honom vad han hade för bil när han var ung. Då titta han på mig: ›Jag hade en gammal T-Ford med vev‹. Han köpte den som sin första bil på 1920-talet. För mig är det en gammal bil som står på museum.«

I omsorgen av äldre beskriver personalen hur de vill glädja dem och förgylla deras vardag. Demenssjukdomarnas olika faser ställer krav på personalen att använda sin fantasi och kreativitet för att åstadkomma det som de föresatt sig att göra. Oftast får personalen använda sig av icke-traditionella metoder för att uppnå resultat. De behöver vara allkonstnärer i omsorgen av varje individ med dennes unika egenskaper. Att träda in i de äldres värld och leva sig in i deras situation vid varje tillfälle. I denna process, som kräver engagemang och inlevelseförmåga, beskriver personalen i intervjun den överväldigande lyckokänsla de upplever när de lyckas ge god omsorg.

På frågan om vad som är roligt i arbetet svarar personalen att äldre personer med demenssjukdom är: »Både roliga och spännande och samtidigt en utmaning.«

Lotta Nilsson:
Mitt projekt, med arbetstiteln Informationsöverföring i samband med utskrivning av äldre personer startade i mars 2001. Äldresamverkansgruppen i Älvsjö stadsdel, med representanter från landsting, primärvård och kommunens äldreomsorg, ville ta reda på hur informationsöverföringen fungerar mellan olika vård- och omsorgsgivare då äldre personer byter vårdnivå. Detta uppdrag gavs till Kompetenscentrum som i sin tur anställde mig på halvtid.

Från att ha arbetat »på golvet« sedan jag tog min sjuksköterskeexamen 1994 var det svårt att ta klivet in i forskarvärlden. Nu skulle det skrivas pm och ansökan till etisk kommitté, formuleras brev till eventuella deltagare, utformas intervjuformulär samt letas efter personer som ville delta i undersökningen. De flesta dagar gick allt som på räls och det var bara att hoppa på tåget och åka med. Andra dagar var det som att försöka simma motströms.

Jag har nu förstått att det är så det är i forskningsvärlden och det hade jag inte föreställt mig då jag började.

Syftet med studien har varit att beskriva de äldres upplevelser av informationsöverföring mellan olika vård- och omsorgsgivare i samband med förändringar i deras hälsotillstånd samt att ta reda på vilka konsekvenser eventuella brister i överföringen av information kan ha inneburit för dem. I syftet har också ingått dels att ta reda på om de äldre vet att det har skett ett informationsutbyte om dem vårdgivare emellan, dels om de har kännedom om hur denna informationsöverföring har gått till.

Jag har intervjuat sju äldre vård- och omsorgsbehövande personer i deras hem. Nu pågår databearbetningen för att få fram resultat, som ska kunna användas i de diskussioner som förs med anledning av hur de äldre i framtiden ska kunna erbjudas god vård, omsorg och rehabilitering oavsett vem som är ansvarig. Innehållet analyseras både kvantitativt och kvalitativt.

Preliminära resultat visar att information som ges till de äldre inte alltid överensstämmer med hur det i realiteten blev. Till exempel informeras de äldre inför utskrivning från sjukhus om hur det ska fungera i hemmet då de skrivs ut. De invaggas i en slags trygghet och när det inte blir som de har föreställt sig kan det innebära att de vid ett eventuellt nytt vårdtillfälle misstänker att den information de får denna gång inte är riktig.

Ofta är det avgörande vem som har gjort bedömningen och givit informationen. Information är personbunden.

Om den person som informerat inte finns kvar på sin befattning finns det tecken på att efterträdaren gör en ny och annorlunda bedömning. Och konsekvensen blir att det inte alls blir som utlovats vid det första informationstillfället.