Bedöm kol-patientens näringstillstånd direkt
Avmagring är en del i sjukdomsbilden vid kol, men patienterna är ofta under- eller felnärda redan när de får sin diagnos. Därför måste sjuksköterskan direkt när hon träffar patienten bedöma näringstillståndet samt informera och ge råd om kostens betydelse.
Men många sjuksköterskor tycker att det är för känsligt att prata om kost och ätande vid den första kontakten med patienten och väntar därför med det tills de har etablerat en förtroendefull relation. Det har sjuksköterskan Sigrid Odenkrants funnit i sin forskning. Dessutom anser hon att sjuksköterskor ibland är alltför medicinskt styrda.
– Det är rökstopp, medicin och spirometri som gäller. De har inte känt till betydelsen av att kol-patienter får i sig tillräckligt med näring, säger hon.
Viktigt med omedelbar bedömning
Kol-patienter kräver mycket energi bara för att orka andas och har ofta ett dåligt näringstillstånd redan när de söker vård. Sigrid Odenkrants tycker därför att näringstillståndet ska bedömas och att information och kostråd ska ges direkt. En kol-patient har en ökad energiåtgång. Om kroppen under en tid inte får tillräckligt med näring är diafragma och andningsmuskulaturen den depå som tidigt utnyttjas, vilket gör kol-patienten extra sårbar. Därför måste de också röra på sig för att bygga upp muskler, förklarar hon.
Som hjälp i bedömningen av patientens näringstillstånd finns olika instrument. Av de tre som Sigrid Odenkrants har provat i sina studier, fann hon att Mini nutritional assessment, mna, är det bästa, förutsatt att hela instrumentet används. Det betyder att alla frågor måste ställas även om patienten efter de sex första frågorna når ett resultat som enligt mna inte kräver en fortsatt bedömning.
Instrumentbedömning räcker inte
– En kol-patient kan exempelvis ha ett bmi på 21 och en tjock mage och ändå vara undernärd, förklarar hon.
Men att använda ett bedömningsinstrument räcker inte.
– Sjuksköterskan kan inte lita på ett enstaka bedömningsinstrument. Hon måste också lyssna på patienten, hur han tänker och hur han ser på sin kropp – han kanske är nöjd med att ha gått ned några kilo i vikt och förstår inte hur farligt det är. Sjuksköterskan får inte heller förledas av att patienten kanske har en stor mage, utan måste använda sin kliniska blick och även titta på armar och ben, som kan vara jättemagra, säger Sigrid Odenkrants.