De demenssjukasväktare

Stina-Clara Hjulström leder ett förbund som kämpar för våra allra svagaste. Hon ser fram emot när Demensförbundet inte längre behövs.

Fler sjuksköterskor inom äldreomsorgen.” Det är en av Stina-Clara Hjulströms käpphästar. Demensförbundets färgstarka ordförande har en bakgrund som distriktssköterska och tycker det är bedrövligt att inte politiker och andra beslutsfattare inser att de gamla på våra särskilda boenden nästan alltid är multisjuka. Och att svårt sjuka patienter — som hon inte drar sig för att kalla dem — behöver mer vård än social omsorg.

Hon har länge varit en äldrevårdens förkämpe. I början av 80-talet startade Stina-Clara Hjulström Klockargården på Öland som erbjöd dagverksamhet för demenssjuka. Fast karriären som sjukhemschef fick ett plötsligt slut när hon anmälde ett annat sjukhem för vanvård. Det blev ”ett herrans liv” och hon lämnade allt och åkte hem.

— Jag klev av helt enkelt. Jag var privilegierad som kunde göra det. Många har inget annat val än att stanna — hur kritiska de än är till vården, säger hon.

Det här var under mitten av 90-talet och Stina-Clara Hjulström hade länge varit kritisk till den riktning utvecklingen av äldrevård hade tagit. Ännu värre blev det när det hon kallar ”äldreauktionerna” tog riktig fart.

— Fast politikerna blir arga när jag använder det ordet, de föredrar ”konkurrensutsättning”. Men jag kan inte se annat än att det handlar om att den som erbjuder sig att ta hand om de gamla och sjuka till billigaste, eller näst billigaste, penning får uppdraget.

Efter att ha klivit av var hon hemma i ungefär ett år. Satt som suppleant i Demensförbundets styrelse och blev perplex när hon fick frågan om hon ville bli ordförande. ”Aldrig i livet”, sa Stina–Clara Hjulström. Efter ett möte där hon föreläste om gamlas rätt att komma ut varje dag ändrade hon sig.

— Efteråt var det många som kom fram till mig och berättade om gamla som aldrig får komma ut. Jag fick en chock när jag hörde det och bestämde mig för att tacka ja till ordförandeposten.

Det är inget 40-timmar-i-veckan-jobb hon har och hennes vardag är fylld av djupa, allvarliga och ofta sorgliga frågor. Desto viktigare då att kunna skratta och njuta mellan varven. Det kan Stina-Clara Hjulström. Det finns så mycket att njuta av, naturen hemma på Öland till exempel. Skrattar gör hon åt vår tids överdrivna fixering vid yta.

— När jag slutar som ordförande här ska jag starta en tidning. Den ska konkurrera ut Amelia Adamo och hennes tidningar och bara handla om vanliga kvinnor med hängbröst, rynkor och visdom — och som gillar sig själva, säger hon muntert.

Man ska sikta högt. Vare sig det handlar om att njuta av livet eller om att strida för de demenssjuka. Stina-Clara Hjulström ser det närmast som en ära att hon anses vara en nagel i ögat på politiker. De försöker att tala henne till rätta ibland — utan att lyckas förstås.

— Politiker och utredare lyssnar för lite på dem som är närmast de sjuka: de anhöriga och vård- och omsorgspersonalen.

Själv är hon ofta ute — och vet vad hon talar om, som att fler sjuksköterskor och utbildad personal behövs. Stina-Clara Hjulström påminner gärna om att äldre, även de med demenssjukdom, är individer. Inte ens demenssjuka går att pressa in i fyrkantiga rutor och det behövs kompetens för att förstå vars och ens behov. Hon tycker att barnet slängdes ut med badvattnet när geriatrikerna nästan försvann på 90-talet.

Kampviljan har inte avtagit under de 15 år hon har varit ordförande. Stina-Clara Hjulström vågar fortfarande slå larm. Det var till exempel Demensförbundet som polisanmälde Piteå kommun för att de låste in demenssjuka på natten.

Fast målet är egentligen att avskaffa sig själva, säger hon. De demenssjukas rätt till god vård och omsorg borde vara en självklarhet. Inte något som anhöriga och en ideell organisation måste kämpa för.