Du klarar det här, sa syster Ängel

Monica, 45-årig småbarnsmamma och studerande, är tillbaka på sjukhuset för att få besked om vad en tidigare röntgen har avslöjat. Hon är redan fylld av oro och har svårt att ta in vad läkaren säger.

Vi vet inte exakt vad det är, men det ser illa ut på röntgen. Vi måste ta ytterligare vävnadsprover och eftersom du har långt att resa tänkte vi att det vore bra att göra det i dag.«

Hans ord trängde långsamt in i mitt redan katastrofvarnade förstånd och spred sig sedan som en kärnexplosion i min själ. Förtvivlat slog jag ut med armarna som om en frälsarkrans skulle behövas för att jag skulle orka ta nästa andetag. Läkaren frågade om jag ville återkomma en annan dag. Jag skakade på huvudet, oförmögen att öppna munnen. Tiden stod stilla, jag vevade med armarna som en drunknande, mina skräckslagna ögon översvämmades av tårar. 

Blåklädda syster Ängel tog över och bad läkaren ta de andra patienterna först och sedan återkomma till mig. »Jag orkar inte«, viskade jag. »Hur ska jag göra det, jag har ju småbarn hemma.« Syster Ängel torkade tyst mitt upplösta ansikte. 

»Alla behandlingar«, viskade jag tyst. »Jag skulle inte orka gå igenom dem.«
»Ja«, sa syster Ängel vänligt, men myndigt, »det skulle du göra och det kommer du att göra.«
 
Under den kommande halvtimmen låg hon över mig, satt bredvid mig med armarna om min skakande kropp så att jag kunde samla ihop min splittrade själ. Med sitt mod att möta min smärta fogade hon bit för bit ihop min söndertrasade själ. När läkaren återkom förmådde jag lägga mig på britsen för de kompletterande provtagningarna. Jag kved när läkaren stack in bedövningssprutorna och syster Ängel, som satt vid min huvudgärd, torkade min rinnande mascara med sina tröjärmar. 

»Aj«, sa jag när läkaren återigen stack.

Läkaren frågade om det gjorde ont. 

»Ja«, svarade jag, »i själen«.

»Monika«, sa syster Ängel, »du har fött barn eller hur?« Ja, det måste jag ju tillstå att jag gjort. 

»Då klarar du det här också«, sa hon bestämt. Läkaren tog många vävnadsprover och syster Ängel höll kärleksfullt ned mig mot britsen som en mor håller sitt rädda lilla barn. 

När proverna var tagna hörde jag som i ett avlägset eko läkaren säga något om tre veckor. 

När han gått torkade syster Ängel försiktigt bort blodet, plåstrade om och hjälpte mig på med kläderna igen. Jag vände mig till henne och frågade: »Hur ska jag kunna åka hem och berätta det här för min familj?« Hon hade inget svar att ge, för det finns inget svar att ge på den frågan.

När jag, omkring halv sex på kvällen, orkade lämna undersökningsrummet låg mottagningen utanför öde. Bara syster Ängel och jag var kvar. Hon gav mig en folder på vilken det stod skrivet namn och telefonnummer till mottagningen och den personal jag mött under dagen.  Syster Ängel försökte övertala mig att ta en taxi hem, men jag hade bara i huvudet att jag måste ha bilen med mig hem.
 
Mottagningens ytterdörr var låst så Syster Ängel fick låsa upp för att släppa ut mig. I min väska låg det två chokladbitar. Den ena stoppade jag i mig, den andra påtvingade jag syster Ängel vars trötta ansikte också signalerade behov av extra energi för att orka hem. 

Sedan vacklade jag genom sjukhuset och ut till min bil i sjukhusets parkeringshus. Fullständigt tom i hjärnan satte jag i ett gammalt kassettband med Elvis Presley och körde långsamt över skogarna hem till man och barn. Det kändes som att befinna sig i ett vakuum.

~
(Väl hemma tog jag fram foldern jag fått. Tankspritt vände jag sidorna och framsidan lyste plötsligt emot mig med glödskrift som nådde ända in i hjärnans yttersta vindlingar. Det stod: Till dig som precis fått besked om att du fått bröstcancer. Med ett ryck startade tåget med mig som ofrivillig passagerare. Det blev mitt livs tuffaste resa.)

Utdrag ur
Catherina Ronsten (red)
Betydelsefulla möten i vården – en samling berättelser om glädje och sorg
Utgiven av Betydelsefullas förlag 2004, nytryck 2007
ISBN 978-91-977069-1-9