Elizabeths hemlighet

Elizabeth Meyer är i boken Drottningoffret ledare för det danska socialdemokratiska partiet. Hon siktar på att vinna valet och bli statsminister. Men under sommaren är det andra saker som bekymrar henne.

Elizabeth Meyer har legat och väntat på ljudet från den gasande mopedmotorn som avslöjar att tidningen har kommit. Pojken är sen i dag; klockan är nästan halv åtta. I en timmes tid har hon legat vaken och funderat över vad hon ska göra. Hur hon ska lösa sitt problem. På samma sätt har de flesta av hennes morgnar inletts sedan en israelisk neurolog på en mottagning i Brooklyn berömvärt nyktert gav henne ett besked som hon inte var förberedd på. Hennes morfar, ja. Hennes mor, ja. Hennes bror, ja. Men inte hon själv, väl? Hon hade aldrig föreställt sig att hon, som alltid har varit den starka, kunde fällas av en så ödesdiger svaghet i konstruktionen. Ett fel i arvsmassan, en släktförbannelse som man på mödernet har känt till i släktled efter släktled men inte vågat tala om: att man i familjen Epel ofta går i barndom om man blir över sextio. Otaliga är de som har försvunnit in i dimman för att aldrig mer komma ut igen. ??

Hon har inte berättat det för någon. Inte för någon enda. Det bestämde hon sig för med detsamma, när hon med provresultatet i väskan lämnade doktor Shalev och sjönk ner på en bänk vid floden, där hon satt och kedjerökte medan höstlöven virvlade i slowmotion genom luften och landade gyllengula och vinröda framför hennes nyputsade stövelspetsar. Hon måste hålla det för sig själv, bära det själv och lösa problemet själv. För hon visste redan den förmiddagen, då novemberkylan till slut tvingade henne att resa sig, att hon inte ska sluta som vare sig morfadern, modern eller brodern. Ingen ska hon ligga till last, ingen ska få se henne brytas ner. Ingen ska mata henne, klä på henne, bada henne, byta på henne. Därför måste hon hitta en lösning innan någon upptäcker hur det är fatt. ??

Det är inte hur som är problemet. Det finns kliniker i Schweiz som tar hand om sådant. Snyggt och prydligt. Mot nätt betalning kan de också ordna hemtransporten. Det är frågan om när som hon inte har löst. Det är gapet mellan för tidigt och för sent som plågar henne. Hon har läst tillräckligt för att veta att insikten om den egna sjukdomen är det första som sviker. Plötsligt kan det vara för sent. Hon vet ju inte hur lång tid hon har kvar. Tre år? Två år? Ett? Å andra sidan är det två villkor som måste vara uppfyllda innan hon kan skrida till handling. Hon måste ha tillförsäkrat Socialdemokraterna regeringsmakten. Och Charlotte Damgaard måste vara redo att ta över. Det senare blir inte det lättaste. ?

Hon suckar lågt för att inte väcka sin sovande man, den solbrände norske kustredaren, blundar och inleder sin fasta morgonritual: att gå igenom dagsprogrammet steg för steg. Först memorerar hon dagens huvudpunkter – lunchen med Charlotte och Thomas, ett par nödvändiga telefonsamtal. Sedan går hon igenom listan över det som hon måste hinna med. I kronologisk ordning. Varvid hon börjar med att göra i ordning kaffe och sätta på ugnen. Hon påminner sig själv om att komma ihåg att ta ut bröden igen, och hon går igenom hela dukningen av frukostbordet. Kom ihåg Kjells sacketter! Sedan visualiserar hon att hon ska till hamnen och skaffa havskräftor, att hon ska köpa dill, gurka och hallon, om det finns några kvar, i ekobondens gårdsbutik och inte glömma smör, creme fraiche och bröd från delikatessbutiken. Hon går igenom receptet på hemlagad majonnäs och påminner sig själv om att hon bara ska använda äggulan, som bör vara pastöriserad och helst hålla rumstemperatur. ??

På det sättet fortsätter hon tills hon har repeterat listan så många gånger att hon är säker på att den sitter. Sedan räknar hon upp folketingsgruppens medlemmar en efter en. Hon erinrar sig alla fyrtiosju ansiktena och sätter med visst besvär namn på samtliga. Efter det kan hon stiga upp. Tar sin morgonrock från kroken, smyger ut i badrummet och gör den mest nödvändiga toaletten. Sätter sedan på ugnen, slår på kaffebryggaren och går ut och tar ner baddräkten från klädstrecket. Fortsätter med baddräkt och handduk över armen, kastar en blick på tidningsbunten när hon rundar brevlådan och lyfter på ena ögonbrynet när hon skymtar ett foto av sig själv. Hon låter tidningarna ligga och viker av åt höger ner mot stranden för att, som varje iakttagare – även tidningsbudet – vet, ta sitt rituella morgonbad. ?

~?

Kjell Dahl har inte sovit sig till sina norska miljarder. Tvärtom har han plikttroget levt hela sitt liv som kalvinistisk A-människa. Som den första har han infunnit sig på kontoret i Handel og Sjøfartens hus, ibland före sekreteraren. Under veckohelgerna har han varit på fjället från arla morgonstund, om somrarna med vandrarkängorna på, om vintrarna med skidorna påspända. Medan hans första hustru fortfarande levde gav de sig ofta i väg tidigt på söndagsmorgonen och tog antingen en kort sväng på de närbelägna fjällen Fløyen och Rundemanen eller valde den långa rundan över Vidden. Han har med andra ord varit ett energiskt föredöme för sina barn, sina barnbarn, sina medarbetare och sina landsmän i Bergen. Dessutom har han gjort vad man för­väntar sig av en man i hans ställning – utöver att behålla den, vilket i sig är en prestation: han har varit en trogen medlem av Bergen Naeringsråd, Rotary och Harmoniens Venner. Plikttroget har han åtagit sig ordförandeskapet i Rederiforeningen, nyligen blev han utnämnd till ordförande i teaterns styrelse, och rederiet är huvudsponsor för Bergens filharmoniske orkester. Kjell Dahl är med andra ord drömmen om en samhällets stöttepelare. ?

Egentligen är det greit. Han tycker om att vara aktiv, älskar att dra i gång saker och ting, att vara med. Men på äldre dagar har han vänt de hårda plikterna ryggen och blommat upp till den livsnjutare han i grund och botten är. Han har till exempel börjat sova länge. Åtminstone på semestern. Och i synnerhet när han är hos Lizzy i Danmark, där det inte betraktas som onorskt och lätt suspekt att vara uppe halva nätterna, dricka mörk kubansk rom, röka cigariller och se Sopranos på dvd. ?

Elizabeth, som själv är en A-människa, låter honom sova i fred, även om hon ofta påpekar att han gör sig skyldig till ett okristligt slöseri med tid. Enligt hennes uppfattning har ingen vuxen människa behov av att sova mer än sju timmar, och då avgjort inte en man som närmar sig sjuttio och så smått har börjat förbereda sin pensionering! Hans motargument har varit att just en man som närmar sig sjuttio bör få sova precis så länge han vill, utan att beskäftiga kvinnor lägger sig i. I synnerhet en man som håller på att överlämna ledningen av sitt välskötta företagsimperium till nästa generation och därför utan svårighet kan sova sig till ytterligare flera miljarder. ? ?

Förra sommaren hade de gått omkring och gnabbats vänskapligt kring detta sjusovartema, men i år har hon lämnat honom i fred. Han har sluppit ifrån klagomål och bara behövt finna sig i ett par milda tillrättavisningar. Det är nästan så att han saknar hennes spetsiga kommentarer, för avsaknaden av kritik är på något sätt oroande. Han kan inte sätta fingret på vad det är med henne, men de senaste månaderna har hon verkat mer inåtvänd och frånvarande än han någonsin sett henne förut. Ärligt talat har han varit rädd för att det är honom hon har velat undvika när hon med kort varsel och tama förevändningar har lämnat återbud när de skulle träffas. När han har frågat vad som plågar henne har hon blankt förnekat att något skulle vara på tok – och absolut inte med deras distansäktenskap, ett arrangemang som är inne på sitt tolfte år och enligt hennes uppfattning »fungerar förträffligt«. Hon har försvarat sig med att hon är trött och har mycket att göra – det har inte varit någon walk in the park att samla partiet efter de båda rivalerna Jacobsens och Vittrups spektakulära sorti. Knappt hade hon lyckats skapa lugn i baksätet förrän utmaningen från det nya mittenpartiet, Alliancen, tvingade henne till nytänkande i fråga om både partiet och politiken, och inte heller denna turn around-process har varit någon picknick. Hon har slitit som ett djur, och därför är det ju inte konstigt om hon är »en smula slutkörd«. ??

En förklaring som han har valt att godta, även om han måste erkänna att han en gång i vintras ringde upp en gammal vän – en psykiater i Oslo – för att höra om hans annars så robusta hustru kanske led av ett eller annat. En depression, kanske? Vilket psykiatern, som endast motvilligt gick med på att utifrån de beskrivna symtomen ställa en hastig telefondiagnos på en vilt främmande person, bekräftade möjligheten av i så fall en lätt depression, förmodligen stressrelaterad, men ett läkarbesök vore att rekommendera. ?

Det föreslog han också, läkarbesöket, dock utan att nämna psykiatern, men förslaget avvisades blankt. I stället blev hon tämligen upprörd när han antydde att hon kanske befann sig i något slags behandlingskrävande kris, och värre blev det när han framhärdade och föreslog att det kanske kunde ha samband med broderns död. Att det fanns en sorg där som hon inte hade kunnat bearbeta mitt i processen med att återupprätta partiet och skapa optimism efter valnederlaget 2005. Men nej, hon mådde alldeles utmärkt, var inte ett dugg stressad, och han skulle under inga omständigheter lägga sig i hennes privata angelägenheter. Däribland om hon sörjde eller inte. Det fanns ju skäl till att hon från början hade propsat på att de skulle bo var för sig. Och detta var ett av dem! »Mind your own business, så ska jag låta dig sköta ditt!« ?

Det har han alltså försökt. Att inte lägga sig i. Egentligen vet han inte heller hur han borde ha agerat. För visst är det hans spetskompetens att handla och ta saken i egna händer, men Lizzy är inte precis någon kvinna som gillar att utsättas för mr Fix-it och hans verktygslåda. Och order kan hon inte lyda, som hon alltid har påpekat. ??

Officiellt har han alltså givit sig till tåls. För han vet att han måste ta det försiktigt. Inte lufta den för tydligt – beskyddarinstinkten, denna maskulina dygd som moderna kvinnor tycks ha förkastat: Inte desto mindre anar Kjell Dahl, norsk skeppsredare med mera med stark intuition för andra människor, att hans hustru behöver honom. ?

Därför trotsar han även i dag sin nya förkärlek för att sova länge och kastar av sig täcket så snart han hör ytterdörren slå igen. Varje morgon låter han henne få ett försprång, så att hon inte ska upptäcka att han följer efter henne och sitter uppe på sanddynen och spanar medan hon vadar ut på djupt vatten och simmar ut förbi reven. Och varje morgon rättar han diskret till de små fel som hon lämnar efter sig som ett spår. I dag är det kaffet som hon har glömt att ösa upp i tratten. ?

Han ler överseende medan han häller ut det grumliga vattnet ur kannan i köksvasken. Kaffe­blask. Är det inte det danskarna brukar säga? Eller är det teblask? Han måste komma ihåg att låta bli att fråga henne. ??

Bara horisontlinjens mjuka kontur markerar gränsen mellan himmel och hav. Annars är skillnaden nästan utplånad. En genomskinlig, lavendelblå nyans glider över i en något mörkare, en svag dyning sveper över vattenspegeln och suckar henne i örat medan hon flyter på rygg och låter sig bäras av havet. Det är en morgon för poeter, ett motiv för impres­sionister. En morgon som hon saknar ord för där hon ligger och gungar med sänkta ögonlock. Hennes vokabulär rymmer inte många termer för lyriska lovprisningar. Däremot är hennes språkliga register rikt på rationella begrepp och sakliga uttryck. ?

Så hon tänker på havet som element, som sitt element. Som h2o. Som något hon en gång har stigit upp ur och som hon åter ska försvinna i. Av vatten är du kommen, av vatten ska du åter uppstå! Hon tänker på maneter, fiskar, skaldjur och sniglar. Hon tänker på alger och amöbor, på celler och grundämnen. ?

»Ursoppan«, tänker hon. Det är den vi är komna ur. När allting var Intet fanns bara den. En bubblande soppa av vatten, väte, kolföreningar, mikroorganismer. Som låg där som ett fridfullt ingenting i årmiljarder. Därur uppstod livet. Så kan man föreställa sig döden. Är det så farligt? Är det inte något man kan längta efter? Att låta sig upplösas och ingå i kretsloppet? Bli till tång eller sjögräs? En snäcka? Om det bara var det skulle det inte vara så skrämmande. ? ?

När hon öppnar ögonen stryker en långhalsad skarv mörk förbi ovanför henne med kännetecknet under vingen, som ett bombplan på väg till basen. Hon ryser till och börjar hacka tänder, vänder sig om och växlar till crawl. Hon måste se till att ta sig in. ?

Då händer det. Plötsligt, som ett ström­avbrott. Hon får en blackout. Tappar orienteringen, förstår inte längre var hon befinner sig eller hur hon ska hålla sig flytande. Känner inte igen någonting, kan inte avläsa buktens kustlinje, minns inte varför hon ligger i det kalla vattnet. Känner bara paniken när hon upptäcker att bottnen har försvunnit under henne. Sjunker, sväljer vatten, fäktar instinktivt omkring sig för att inte gå under. Vet inte att det är den primitiva reptilhjärnan, amygdala, som tar över och slår larm nu när den avancerade hippocampus sviker. Är rädd utan att veta varför, även när hon dras upp och hålls flytande av en främmande man. ?

»Försvinn!« skriker hon och slår efter honom när han håller om henne och låser armarna på henne. »Försvinn!« ?

»Ta det lugnt, Lizzy!« hyssjar han. »Det är bara jag. Kjell!«?

Hon blinkar förvånat med vattendroppar i ögonfransarna. ?

»Kjell? Vad gör du här?« frågar hon, för nu är det över. Skuggan har passerat, solen skiner igen. Hon minns allting, kan trampa vatten och tänka klart. ?

»Jag håller reda på dig«, säger han och lossar på greppet. ?

»Håller reda på mig? Jag kan mycket väl hålla reda på mig själv«, fräser hon. ? ?

Han lägger huvudet litet på sned och ser forskande på henne med kisande blick. Vattnet samlas i ansiktets terrassystem av diagonala fåror och rynkor. Skäggstubben är påfallande vit mot hans solbrända hud. ?

»Klart att du kan«, säger han sedan och kysser hennes händer. Först den ena och sedan den andra. »Men du får inte göra mig så rädd någon mer gång. Jag trodde du höll på att drunkna!«?

Hon gör sig fri från honom.?»

Jag fick bara lite kramp. Ska vi simma in?«?Sedan talar de inte mer om det. Någonsin.?Men när de har kommit in till stranden och båda två känner hur benen skakar under dem röker de var sin cigarett ur det paket som hon har liggande i badrocksfickan.